Skaffade mig ett gäng pallkragar i våras,
sådana är i ropet numera och minsann, formatet passar utmärkt till vår lilla, lilla täppa.
Jag tänkte - nu jääädrar, nu ska här eko-odlas! så jag kavlade jag upp blårutiga storskjortan, drog på stövlar o stråhatt och satte skoffan i vår skånska teg.

Nu är det i och för sig på det viset,
att lådorna fortfarande står tomma…
Asså, det är ju själve tusan att jag jämt står kvar o stampar i min stora ambivalens.
Vilka frön ska jag så?
Har ni förslag?
Hjälp mig!
för jag blir yr av fröpåseställningar…

En funderare på kökstrappen,
i kvällssolens sken med gott sällskap av Herr Gråben, Koltrasten och en iskall Carlsberg gjorde susen och vi enades om en specifik gröda - sparris!
Hurra, för dessa långsmala kulinariska härligheter skimrande i grönt. Tror dessutom mig veta att de är perenna, sååå praktiskt.
Visst är sparris himmelskt i all sin enkelhet,
nygrillade åsså en god olivolja ringlad över, lite grovt salt och kanske ett par hyvlade spån Parmesan...mmm =)
Gråben, anser dock att sparris helt klart är överskattat och är mest inne på att Parmesan är det fina i kråksången.
-Typical Osttjyyyvnumerouno-utlåtande, säger jag bara.

 

 

På sin post...

 

 

Vittring - aha, byte i sikte... men jag låtsas som ingenting så kanske människorna går sin väg...

 

 

Action...

 

I full gärning...

 

Reträtt...

=)

Senaste tolv veckorna,
har undertecknad varit hjälptränare till Coach-Göran & Bea i en Tävlingslydnads grupp på Helsingborgs Bruks. Deee ni! =)))
Alltså,
tillsammans med ”De omvittnat skickliga instruktörerna” för att citera lokala organet. Stackars dem, säger jag bara, som fått asa på mig hela vintern, höhö...
Aja, skämt åsido,
nååågon nytta har jag säkert gjort, jag menar...
vem tror ni det är som både kan placera ut koner med stil o finess för att senare samla in dem igen med samma elegans? Juuust det, jag!
å vem tror ni kan kånka ut hopp hindret ur förrådet och vice versa utan att varken snubbla eller bli andfådd? Jajamensan - här har ni mig - igen!
Dessutom,
kan jag kommendera! jovisst, sambon kände till det sedan tidigare, men för er andra så kan jag upplysningsvis numera lydnadskommendera. Aaaningen hackigt men i alla fall. Min absolut största bedrift på planen, enligt mig själv, var dock att klara tandvisning på en Rottweiler ;) fick skärpa mig ordentligt och det gick men jag menar, de är ändå, liksom – respekt! de-där-bestarna... eller inte? förmodligen var det Helsingborgs snällaste Rottweilertik men, men har man nu inte så jädra många hundtimmar i sig så har man inte o då sitter hjärtat i halsgropen lik förbaskat.
Meeen jag lär mig och det är det som varit det fina denna vintern gott folk jag har lärt mig massor av Coach-Göran och Bea och det har varit sååå inspirerande.
Nu, ska jag bara överföra det på Herr Gråben också... det kommer, det kommer jag lööövar! Ehh, jasså ni hade hört det förr...

 

Här är trion =)))

och här är hela det glada gänget på avslutningsdagen.

Appropå kommendering,
visste ni att man kan tänka att man ritar en Hatt när man kommenderar Linförighet? Tänker man på så vis får man med både höger, vänster, helt om, halt o hela fadderullan - smart.
Det har varit ett härligt gäng kan ni tro, med fina, fina hundar och de har övat flitigt - underbara utveckling.

Bea utlovade,
vid andra utbildningstillfället filmvisning! Tror ni att tekniken fungerade? Nä just det... alltid är det nån jevvra kabel som stretar... meeen som tur var tog Coach-Göran tag det hela en vacker lördag, då vi hade extra träning. Bea var inte där, hon var på tennis... Bomp, vridhuvudet Bomp, vridhuvudet, bomp vridhuvudet osv...
Äntligen film! som vi hade väntat och som vi längtat!
Eller hur var det nu igen?
Minns inte redigt...
Kanske väntar någon fortfarande framför rutan där ute i stugan... hahaa
”Filmen” blev en visa och visst är hoppet det sista som dör.

 

Instruktörs-Bea,
är en enastående eldsjäl med kroppsspråk utöver det vanliga. Hon behärskar onekligen konsten att Språngmarchera med höga knän! -Åmajgadd! säger jag bara När hon förevisar bleknar självaste John Cleese i Monty Phyton. How to walk silly kan definitivt lägga ytterligare en gångart till registret och jag kan inte sluta att skratta när fjällan går igång, om man så säger.

Apportering,
är ett moment madamé Bea brinner för och en fem minuters liten utläggning övergår hurlättsomhelst i en fytiominuters... Inte sant Göran? (stackars karln stod utanför med sin hund Bilbo o väntade medan Bea höll hov i stugan om apporteringens sköna konst. Göran såg mer ut som ett åskmoln än instruktör där under mössan när Bea äntligen avslutat sitt favoritämne. Meeen han ska vara glad att hon inte pratade om labbar o jakt, för DÅÅÅ jäklar hade han stått där ute fortfarande, sanna mina ord)

 

 

Här är en liten FILM snutt från skogsträning...
vet e tusan vart ljudet tagit vägen???
Hör ni något?

Va?...

Tydligen är det ett genomgående tema haha
Film funkar inte för oss helt enkelt!
Den får ligga här i alla fall trots man inte hör vad folk säger... Hmmm =(

 

 

Ja det har varit mycket där i tisdagkvällarnas vintermörker.
Vi startade i 12 minusgrader,
såg knappt något veckan därpå i snöstormen,
vi slirade runt i lera, halkade på is, snubblade på grävlingarnas jordhögar alltmedan det blåste, regnade småspik eller haglade. Vi fick uppleva islossning, skottlossning, glaskroppsavlossning och loss som kommando.
Allsvenskan,
dessutom
drog igång under tiden, bara en sån sak och naturligtvis missade inte Mr Landskrona, ja Coach-Göran alltså, tillfället att dra på sin evinnerligt fula Bois-mössa. Han skrämde nästan bort deltagarna men inte gick det bättre för Boisarna i premiären för det... Brommapojkarna säger jag bara Göran OCH Heja HIF =)

Lite längre fram njöt vi av Venus och Jupiters astronomiska romantiska dans på sena kvällshimmelen och de sista träningsveckorna slog vitsipporna ut sina vackra vita kronblad för oss och hundarna i skogen, visst är livet fint!



Grand finale,
slutligen och jag fick vara ringsekreterare tillsammans med domare Berndt. Berndt är en "gammal stöt", en sådan man absolut kan lita på. Bea agerade tävlingsledare och allt gick seriöst tillväga och efter konstens alla regler. Ordentlig ring, poängvisning fotografering osv...
Hundarna var sååå duktiga, hussar och mattar också om än lite tagna av stundens "allvar".
Det hela avslutades med prisutdelning och tårta i klubbstugan.
Bea hade tillverkat jättefina handmålade muggar till 1.a, 2:a och 3:e pristagarna och pjäserna delades ut under andäktig spänning, trummvirvel tadaaa och folkets jubel!

3a 1a 2a

 

Glada pristagare =)

 

=)

 

Individuella bilder efter Lydnadsklass 1

Guldpåsar !!!

Jajajaaa jag kommer igen Snuvan! =)
Vårluften gör sig påmind och jag njuter yrvaket av solstrålarna. Tiden dansar iväg - snabbt som en höna skiter! Visst är det lätt att leva när det är vår.
Läste å skrattade igenkännande häromdagen på bloggvännen Anns sida apropå hennes fotbollsälskande man som "mutar" madamé med brillianta menyer, för att få lugn o ro att se TRE fotbollsmatcher i rad på tvn haha Taktik är kul o det får inspirera.

Min fina sambos,
taktik är same, same - but different och här är det “påannonseringar” i god tid som gäller. De kan komma redan under hundens tidiga morgonpromenad, ja ni vet då, när man sakta strosar runt kvarteret ackompanjerad av koltrastens morgonsång och man känner att en härligt solig vårdag ligger framför en och bara väntar… -Kvidevitt, kvidevitt, svirrelisvirr o fräknar i vårsolens sken liksom... Redan då, kan den komma, plötsligt fast ändå smygande, påannonsen, i ytterst vänlig ton – (ja det är nog därför att jag inte ska explodera!)

Tro nu inte att påannonserna,
gäller själva avsparkstiderna, nejdå - det gör de inte alls - de gäller klockslaget då försnacket drar igång, så är det! Minst en timme före avspark med andra ord... jovisst och då begriper var och en att en match inklusive för och eftersnack tar bortåt fyra timmar...
Plötsligt, har man dagens hållpunkter klart för sig – o man kan, enligt sambon smidigt inrätta livet kring dessa. Ack, tänk själva - trematcherpåraken - Hallelulja!
Mat – serveras åt herrn i halvlekarna, kokt korv med bröd tex OCH ringlad senap i tjusiga snirklar därpå, bara en sådan finess…
-Heeeja Zlatan!

Annars,
när det inte är fotboll,
är vi ute mycket och för ett par helger sedan var vi med fina Castorfamiljen på Söderåsen. En och en halv mil vandrade vi i vårsolen och kom hem fem-och-en-halv timme senare. Underbart!

 

-Jamen ööögonen syns ju inte Maria!



-Jevvra mössa haha =)
Gråben är oborstad som vanligt, men Castor är däremot representativ, snyggooo.



Så här fina isar fanns det...







Utforska, utforska, INGET går upp emot att dricka riktigt kallt vatten!
Bara att klösa hål i isen först.



Rävastenen
Tänk, ett flyttblock lossnade under istiden, just här,
stenen blev en kult o mittplats i en stenåldersby.
Rävarna byggde gryt under den, därav namnet.




Castor - centrifug liksom ;)







Trevlig Helg!
Jag ska äta räkmacka o dricka vin sådetså - vad ska ni ha?

Tjugondag Knut,
rasade pepparkakshuset ihop, helt frivilligt och en annan som hållts fången därinne i  Sagrada familiakulissen sedan advent (precis som du sa Bea) andas äntligen frihet och kan sopa undan både barr o glitter och börja blogga igen. Nu slipper jag sitta på bomull, knapra kristyr och småprata med garntomten och den fallna ängeln.
Gödd? jo, och så till den milda grad att det kändes tvunget att lösa årskort på ett gym. Jorrå, det är Body Pump två dagar i veckan numera, dunkadunka-musik, skivstång o grejor och jääädrar - snart är jag Biff, sanna mina ord. Vaddå, hört förut? det tror jag INTE.

Fransmannen är i depå - igen,
man kan icke lita på den sydlänningen... jag som alltid tänkt att de minsann både har smak och stil fransoserna men, tanken fick ett abrubt slut när förardörren gick i baklås, helt plötsligt och jag fick åla min (gödda) lekamen från passagerarsidan istället, tvärs över växelspak å allt... å så om igen - ja ni fattar. Ack, så ovärdigt! Man ler påklistrat emot grannarna som såklart inte alls har sådana bekymmer utan bara fräser iväg. Stillöst är vad det är och jag stod bara ut i en vecka med att ha det så. Idag, fem sex tusen kronor senare, hämtar jag hem eländet igen o vet ni, när jag nös på hemvägen - då öppnade sig handsfacket! Herreguuu, hur ska det gå?

Kylan.
har kopplat greppet om oss Skåningar till slut, trodde knappt Farbror Rimfrost skulle komma på besök i år och det kan jag säga, det trodde antagligen lobelian i zinkhinken inte heller som blommade glatt ända fram till sista dagarna i januari. Nåväl, nu känner man igen sig, nu, när både näsa och öron håller på att frysa av en när man far fram på stålhästen om morgnarna.
Åsså är det jobigt med mössa - man blir så ful i håret när man tar av den!
men
tamigfan
fåglarna sjunger!
jo,
det gör de
vackert
=)

Hallååå?
någon här?
...
..
,
Jo, jag är här också ,
plötsligt, i julförberedelsernas tid med mjöligt förkläde på.
Är igång med årets pepparkakshusbygge, Sagrada Familia - ja jag tänkte, kunde Gaudi så kan väl jag =)

Det är det ultimata pepparkaks-projektet,
för hur skevt, snett, sprucket eller vingt det än blir så kan jag alltid hävda - just det - faktum att den kyrkan aldrig blir färdig...
Visst ääär man ett geni?

Först åker man till Barca för research...

 

 

sedan gör man en egen ritning...

 

 

köper deg och kopplar på inspirationen...

 

 

sådesåja =)

 

 

 

 

 

 

Herr Gråben tror minsjäl att månen ska ramla ner!
-Den hänger i en skör-jävla-trååå, säger han.
Jooo,
sanna mina ord, precis så säger han.

Radarparet, husse & Herr Gråben,
spatserade tillsammans i godan ro, precis såsom de brukar spatsera tillsammans.
Just när de kom ur en dunge, tornade en enorm kolsvart skugga upp över deras huvud, liksom sådär på Spaceinvadersvis... ljudlöst... och man-märker-inget-förrän-de-plötsligt-ÄR-rakt-över-en och DÅ inser man blekt att det är stört omöjligt att komma undan. -Shit! skulle säkert alldeles utmärkt ringa in känslan - den, när det rycker i urtidsgenen.

Luftballongen,
för det var en sådan, svävade stumt ovanför två och fyrbeningen på ovanligt låååg höjd, luften hade väl pyst ur...
Herr Gråben kröp instinktivt ihop, spärade upp ögonen till tefatsstorlek, lade öronen bakåt, ringlade ut svansen, började krypa och sedan RAKETkuuutade han panikslagen hemåt med husse hängandes efter sig i kopplet. Klorna blev automatfilade på köpet av tjurrusningen om man så säger.
Väl inne och med dörren låst bakom sig, bad Herr Gråben sin husse om att sätta igång larmet ja liksom för säkerhets skull. Husse som är en omtänksam man gjorde som vovven önskade varpå Gråben kröp upp i fönsterkarmen för att spana.

Allt sedan denna dag,
beter sig Gråben annorledes.
Han glor uppåt hela jäääädra tiden och är både stirr för fullmåne, starkt lysande stjärnor och flygplanslampor. Här litas icke på något som rör sig, blinkar eller lyser på himlapällen. Han har dragit sina slutsatser.
Hursomhelst, har inga fler luftballonger noterats från fönsterkarmsutposten och det är ju för väl. Nån gång måtte även en vallhund få känna ro i själen.
Förresten, är de inte rätt märkliga de där farkosterna? jag skulle inte våga mig upp i en sådan där liten korg med sandsäckar hängandes om kanten, man vet fan aldrig var man hamnar efter "uppskjutet" Va skriiiver jag? såå kan ju ballongstarten verligen inte kallas? men resning låter inte bättre? hmm.. jaja får utforska det en annan gång.. jo var var jag nu? javisst i korgen, just det ja, jo och blåser det som det alltid gör här, hit eller dit - ja då är det liksom bara att glida med? för inte lönar det sig väl att ta simtag åt andra hållet? eller hur man nu gör för att styra? gååår de att styra överhuvudtaget, ballongerna, det är frågan.
Dessutom, har man ju sedan barnsben, bilden av en stor svart halvtrög o vimsigt flaxande fågel med kingsizestorlek på näbben, i huvudet... så tittar den åt fel håll just när den möter ballongen och Poff! rakt in i ballongen med näbbet! Sswiiiiiiiiiisch, swooooooooooosch o swuuuiiiiiiiiiiiiischh så försvinner man som en prick mot horisonten och plötsligt är tiden förbi.

GRåbens nya noja,
får vi såklart jobba på,
nojan om att månar, stjärnor samt diverse skrot som hänger i sköra jevvra tråar, ska falla ner från rymden och pricka just honom. Dessutom ser vi som ekipage ganska tröga ut med Gråbens gloende mot skyn... lite stillöst oredigt, ungefär som om vi vore felmedicinerade.
What to do med kraken?
Anstalt?
terapi?
hmm... vovven på sammets-divanen... medan terapeuten skrynklar lilla hjärnan.
Ack nej och fan trot
det kommer icke på tal!
vi får gaska upp oss bara
såsom folk gör
helt enkelt.

Saltgruvan tur o retur
ligger som en rem på cykeln, måndag till fredag, stupgreppet är kopplat och man undrar i sitt stilla sinne hur i hela världen det gick till? nyss, gungade jag sorgfri i hängmattan under äppelträden…

I Norrland,
är det vackert.
Jupp,
en packad Fransman, sambon, jag o Herr Gråben drog till myggens förlovade land. En alldeles magisk sommarvecka väntade oss och det tack vare våra fina vänner Björn och Anette.
Var ska jag börja?

... Norrland,
närmare bestämt Jämtland, ännu närmare bestämt - Fisksjön. Ett paradis på jorden, jag lovar och naturen är en purpurgrön pallett av miljoner Rallarrosor som flyter i lila hav, fantastiskt vackert.
Vid Kullstabodarna fanns känslan av en svunnen tid och det var nästan overkligt grannt.

Look folks!
Här kommer Niño på inkallning bland fäbodarna haha som ett skott. Ni seeer, kommandona sitter, trots det var längesedan vi besökte Brukshundklubben och justdetja, det måååste bli bättring vad gäller hundträningen, å förresten har det blivit det för det här inlägget blir aldrig klart haha jag pårjade det redan i augusti men nu är det snart oktober haha ja jag hoppar från det ena till det andra och får inte ihop tiden förstår ni, nåväl,  vi har haft vårt sabbatsår om man så säger vad gäller hundträningen och visst är september en utmärkt månad för comeback?
Vi får se vad jag tyar =)




LIte mer Kullstavy...






Finaste vännerna Björn och Anette,
hade ställt i ordning en egen liten stuga på deras tomt alldeles för oss att bo i. Lyyyx med egen altan och fina rosenlakan… man kan inte ha det bättre.

…och sååå många fina människor vi har träffat!
Anita, min bloggkompis och hennes trevlige son Micke, Jennie, Magnus o så klart deras gulligaste lille Liam som trots sina fyra år redan är en riktig karl =) han kan minsann både kasta spö, och starta terränghjulingen =)

sedan var det SnickarMagnus som Liam så rart kallar Nickarmanupp och hans Tina o Nickarmanupps broder med barn, åsså en trevlig prick - Sture Stureplan ja, han äger en drös hus o folkahumor slår till. Östen & Ann Marie ett annat trevligt par hade världens finaste trollstuga i blåbärsskogen, en gammal, gammal ja jag vet inte hur gammal men en timrad en var det hursom där i skogen. Deras dotter hade haft en Pumi från Tjardovas kennel fick vi veta, så de var extra glada åt att träffa Herr Gråben. Sedan var det Björns trevlige brorsa Ola och Ann Marie … osv osv fullt med folk å hundar helt enkelt, vart man än såg =) Jag som tänkte gleeesbygd när vi reste ;) men alla var liksom där, i Fisksjön alltså och jag lovar att det är DÄR det händer!
Spontanumgänge måtte vara norrlänningarnas signatur, grillkvällar avlöste middagar som avlöste fikor i än den enas än den andres stuga. En makalös gästfrihet av människor som säger -Shupp på en inåtandning och som verkar ta det mesta med ro.

Vi har skjutit luftgevär, bastat, badat nakna, åkt rallybil i Hammarstrand o båt på sjön. Fiskat, grillat, sett bäverhyddan (jorråå superhäftigt bygge kan jag säga), druckit öl sjungit och sjungit och ätit sååå gott.

Anita, min bloggkompis fick jag tillfälle att träffa och hon bjöd på både fika, husesyn och en mysig Tv-kväll med Morden i Midsomer när vi kom upp.
Anita har ett stort härligt hus med massor av rum bl.a. ett som kallas Brakskitarnas dal! Haha å ni får själva räkna ut varför.
Huset ligger vackert på en sluttning med utsikt över sjön och kring huset böljar en mysig trädgård där ENORMA Riddarsporrar, till sambons stora förtjusning, stod i full blom. Nere vid sjön finns egen brygga, egen strandstuga och egen bastu... vilken lycka! att ha allt detta i sin hand.



Redan andra dagen
ställde Björn och Anette till med stor grillkväll. Alla goda vänner och släktingar kom, så fick vi träffa dem med en gång. Mitt under grillfesten tände bloggkompis Anita sin bastu och vi båda promenerade ner till sjön och badade bastu. Guu vad jag njööt där vi två satt och skvätte vatten på hennes egenhändigt målade heta bastustenar (de ser ut som små gubbar) så det ångade o doftade gran. Där fick vi tid att prata.
Vi badade näck i sommarkvällen medan ett sommarregn smattrade sådär mysigt som sommarregn gör. Medan vi njöt av bastubad hördes skratt, gitarr, munspel och sång uppe från backen... det var en sådan där kväll man alltid kommer att minnas och jag är så glad att du tände bastun för min skull Anita =)
Härhemma får jag nöja mig med Pålsjöbaden och salta Öresund men det är inte dumt alls det heller =)

Ett allmänt förfall pågår...
medelåldern
jag säger bara det
fy fan
det var bättre förr!

Hade man varit bil,
hade man varit färdig för skroten för lääängesedan.
Tänk bara en sådan enkel sak som att komma upp från handduken på stranden, förr tääänkte man inte ens på det, man bara gjorde,, men nu, jisses, det är en syn när det låser sig och gör ont.
Sommarbenen sedan, märkliga prickar o mysko fläckar som inte alls syntes förr, usch.
..och kvicksilverplomberna! dem vill man knappt nämna vid namn. Plötsligt får de för sig att ploppa ur sina hålor liksom bara sådär, förr behövdes en superseg ACO-kola för att lyckas dra ur en...
åsså de grå, evinerliga, suck... de växer ur min hårbotten på fjorton dagar! Är det rekord eller?
Det var bättre förr!

Ändå är jag glad att håret växer som ogräs,
för det fina med den kråksången är att jag kan gå till min frisör hyfsat ofta.

Min frisör,
är stadens store dragshowqueen och han är helt underbar! Inte en gång låter han bli att berätta absurda anekdoter eller så snurrar han plötsligt runt med saxen i näven och tar ett par tjusiga showdanssteg där bakom salongsstolen! jag  tittar på honom i spegeln medan han steppar runt och njuuuter av underhållningen med aluminiumfoliepaket på knoppen -en skön syn! Senast jag vär där sjöng han en hel låt - på franska! liksom sådär chanson... djup inlevelse och med uttryck o manér som bara en äkta artist äger. Hans fyra chiuauas brukar ligga på kundsoffan och se på när han håller hov. Jodå, han är som en frisk champagnedusch inombords och jag cyklar alltid småskrattande därifrån =)

Har jag berättat att vi planterat Austinrosor? inte? en hel drös till och med =) Dessa underbara gör mig så förtjust.
Sambon och jag har blivit absolut förförda av dessa engelska skönheter och numera slänger vi oss med rosnamn som Alnwick Castle, Constance Spry, Tam O´Shanter och Winchester Cathedral...
Historia får man på köpet, om-man-vill, när man skaffar sig nya intressen...

Rosen Tam O Shanter,
är uppkallad efter huvudpersonen i en vådlig spökhistoria med humoristisk knorr skriven av Skottlands store nationalskald, Robert Burns (1759-1796).
Burns är upphovsmannen till de odödliga verken Auld Lang Syne och A Red, Red Rose - Min älskling du är som en ros i Taubes tappning - ja ni vet säkert.
Jodå, han är Skottlands nationalhjälte, med egen dag i kalendern minsann och Dylans favorit poet? - joddå, det är Robban!
Burns skrev på lågskotska- bara en sån sak, coolt! oroa er nu inte, jag ska inte fördjupa mig i den, ni får goggla själva om ni giiiter så här i semestertider, vem vet, en regning dag kanske... ;)
Hursomhelst,
hade Burns många kärleksaffärer... tydligen med nära på alla traktens vackra flickor enligt historien... nä, nu måååste jag söka en bild på karln!
ett ögonblick bara....
...
...
...

Joooorrå! =)))
a good looking guy, inte sant? ;)
Robban konsumerade stora mängder alkohol, ja såpass att han fick dålig hälsa därav, ja spriten är ett fördärv, det har jag alltid sagt! och stackarn dog ung, i reumatisk feber. Ack!

Jag veeet!
det är jääääädrigt snålt med sajberrymdsavtryck för tillfället...
luften har går ur mig helt enkelt, jag måste retirera, så är det, in i skalet ni vet och spara själen medan nån sorts förpuppning pågår. Eventuellt vecklar en vacker fjäril ut sig vad det lider, vi får se. Basta. Okej?

Häromeftermiddagen,
medan en annan stillsamt filosoferade under äppelbladens prassel i vinden gasade plötligt en humla förbi, ja ni vet så där på deras vis, vingligt och ostyrigt. Den lille gynnaren gick med motorerna brummande ned för landning med siktet väl inställt - på en rosa digitalis, minsann.
Jag gillar att titta på humlor.
De har väldans stor svängradie och lång bromssträcka - de kan liksom inte parera, det blir en extra lov innan de förmår sätta fossingarna på kronbladen.
Sedan, flyger de in och ut och ut och in i vareeenda blomma, de får inte plats för tusan - men in ska de!

Den lille tjockisen,
arbetade frenetiskt i digitalisen och jag zomade in hans päls medan han humlesurrburrade djupt inne i alla blomtrattarna. Plötsligt, gick en rysning längs ryggraden, ja på min alltså. Humlan var inte gul och svart som sig bör, nä den var... oj, NU tar det emot...
-Svartochvitrandig!!!
Herreguuuu asså,
fågelskitsfärg på den stackarns dräkt,
begriper ni?
asså, en Bois-humla!
att det fanns sådana hade jag ingen aning om, måste vara en mutation ett av naturens slumpmässiga kopieringsfel. När jag såg kulören kom jag direkt att tänka på Landskronamannen med svartvitt hjärta - Coach-Göran.

Märkligt nog,
ringde Coach-Göran samma kväll (ja, han ringer ungefär en gång om året) och jag fick tillfälle att berätta om den osedvanligt fule humlan ;) märkligt nog var han av helt annan åsikt och bredde ut sig i en monolog om naturens fulländning bla, bla, bla...
I alla fall var vi överens om att Boisarna numera får hålla försiktigt i tidningen för rister de för hårt trillar de min själ ur tabellen =)
Coach-Göran engagerade mig sedvanligt till Sofiero hundutställning, det blir femte året i rad, skoj.
Han berättade också om att han och Bea (Bea är Labbematte till Corinne och jakt o spår specialist! hon står längst till vänster på bilden här. Tjejen i mitten, Erika är djurskötare på Din Vetrinär, hon har en liten border terrier(?) tror jag, vi tränade hund tillsammans förr i alla fall o jiiisses vad längesedan jag stod på brukshundklubben!!! nu får jag ångest, panik, och tryck-o-smäta över bröstet.. måååste rycka upp mig!)

jo, var var jag? just det, han, Coach-Göran och Bea åker land och rike runt och föreläser.
Till föreläsningarna har de en film med sig och ur roll-listan kan nämnas stjärnor som Camilla & Flatcoated killen Enzo och så... tadaa, trumvirvel och hepp! finns jag och Unge Herr Gråben som inspirerande/avskräckande exempel (det beror på hur man ser det).
En tvättäkta före-o-efter-behandlingen-film gott folk, där man till en början kan beskåda mig och Herr Gråben på promenad i vacker blandskog, dvs jag promenerar och trasslet i andra ändan av snöret drar, hoppar och sliter å det vildaste, ja ni som följt bloggen vet hur det var i begynnelsen - disharmoni.
Efter diverse intensiva och upprepade kontaktövningar under Coach Görans ledning och under Beas fenomenala regisserande kan man i senare i filmen vila ögonen på en fin sekvens... ett leende ekipage i skön samklang (nåja) =)))

och kikar man liiite närmare...

 

* * *

 

Hej förresten alla kalspingletikar! Jag Gråben är sommarsnaggad, snygg inte sant?
av lockarna blev det nästan en liten kompis ;)

Men det livlösa krullet var inte så kul ...
Det är däremot min nya lille kompis Castor,
Finaste pumikillen på en sådär 12 veckor.
En Halmstad påg från Skallabackens kennel.

 

Hur söt? =)

 

Han provlåg min bädd... jodå hanfrågade först!

 

Zzzz... jajamensan jag håller med, den ÄR jätteskön!

 

Samma goda smak har vi gemensamt, Castor gillar också frysta köttbullar ;)
Mums!

 

eftersom det är upptaget i bädden, får det bli under bordet istället.

Glad Midsommar

Vov!

 

Ett inlägg speciellt framtaget för min bloggvän Ann...

I min ständiga iver o längtan efter rymdljusochluft, beslöt jag mig för att riva ner en hel hög med köksskåp! Tjuuusigt och opraktiskt.
Såklart!
det fattade alla...
men om det var något jag var absolut helt säker på så var det just det, att en massa skåp hängandes i ett miniatyrkök, det gör ingen människa glad, det är bara sådant man tror... så ner åkte de, skåpen, oavsett vad folk sa.
Lösningar, mitt favoritord, de kommer, man vet inte alltid exakt hur eller när men kommer gör de... ja, om ni förstår hur jag menar?
-Sambon! jag vet! plötsligt under en myyycket viktig il classico-match kom den, lösningen, -Vi hänger naturligtvis kastruller och lock i trapphallen! visst ääär det en bra idé?
...

Tadaaaa och Hepp!
I rymden finns det luft, tro mig!

ja det var bara detta, inget annat.
Barlelona vann il classico den gången, utskåpning, hehe...
=)

Vad har hänt med matte?
Asså,
inomhus, fungerar hon preciiis som vanligt allt är som det brukar, samma ritualer samma mönster... ja, vid närmare eftertanke är hon egentligen både enahanda och totalt förutsägbar om man så säger.

...till exempel,
vet jag exakt när hon ska till jobbet, kan signalerna. De morgonarna börjar med att hon snooozar med mobilen i enochenhalvtimme! ett jädra ringande är det, usch!
sedan haaasar hon sig upp, mycket långsamt, helt utan kroppsspråk och med kryss till ögon för att istället somna på toastolen!
När hon snarkar som värst därinne brukar jag skrapa på dörren med tassen, någon ordning får det väl ändå vara!
Hursomhelst, sedan är det dags för henne att kränga på de-svarta-stövlarna... det innebär att hon svär och hoppar runt på ett ben eftersom hon alltid lämnat kvar en strumpa i stöveln, ja, den har liksom knölat ihop sig där i botten.
-Arghhh den förbannade strumpan - som vanligt! Grrr... att jag aaalltid glömmer den, morrar hon. Jodå, min människa morrar *stolt.
När strumpan är färdigförbannad, slänger hon ilsket iväg den och det är det roligaste som händer om morgnarna, jag tar kastet som en direkt utmaning -man är väl inte Pumi för ingenting - fångar håsan i luften med akrobatiskt häng á la TV-räddning.
- Kasta igen! Kom igen matte! tjohooo...
...
...
nähepp...
det blir inget med det, istället hänger hon svarta-jobbe-väskan på tvären över jackan (dååålig signal) medan hon stövlar runt och äter youghurt med banan och lösviktsmüsli!
Tja, vad gör man?
veeet att hon ska jobba och hon säger att hundar inte får finnas på hennes arbete... hrmppff har ni hört? jag demonstrerar missnöjet genom att dra mig tillbaka upp till sjunde trappsteget där jag lägger mig och dinglar med tassen och blänger så surt jag kan, liiite samvetskval kan hon gott ha hehe ;)
Men så...
när jag dinglat och slumrat ett tag kommer hon plötsligt hem igen!
Hurra!!!
och DÅ händer det!
hör här folks,
numera är det inte bara en sketen kortpromenad runt kvarteret utan
PAUwÄRwUAAALK! eller hur det nu heter? kul är det i alla fall!
Jääääääääääädrar vad hon drar på! Hon går, går och går och slår icke av på takten det minsta, inte ens i uppförsbackarna! det är bara att hänga på och vi marscherar i en hel timme.
Matte är toooppen!
fyra fem dagar i veckan, fattar ni!
Vet icke vad som farit i henne, men måtte hon inte sluta...
Wiiiiihiii =)

Annars,... har vi har spårat en del sedan senast, DET är sååå kul tycker jag! =)

Här är en "dållig" bild från vår rastplats! självutlösare haha =) en filmsekvens på när hon joxar med kameran vore en raritet...
Rasten är mysig, jag får macka. Mums! det är bara det att hon är så glad för att pimpa madarna med en massa grönsaker förjämnan, nåja jag sorterar bort möget så att delikatesser som skinka o leverpastej kommer i dagen, dé e grejer det för en läckergom som mig! ;)

Mina arbetskläder är helt ok!

Matte har lovat skriva ett kastrullreportage på Anns begäran och det kommer inom kort låter hon meddela.
Sedan vet jag att det också är ett Weber-makeover tema på gång, igen! .... asså denna vår "47a" bättre-bättre-bättre-begagnade-grilll... ni anar inte hur mycket meckande det varit och är med den... epoxi, är det senaste på den fronten...
Nä,
nu,
ska jag hålla lördag

....
...
...
-jag igen,
... hon är väääl hård ibland, får aaaldrig skriva klart... men nu, ...nu ser hon nog inte, det ju märkligt att man aldrig kan få sista or...
-Gå uuuut i solen -NU- pumin!!! Grrr...
-ok
!

Visst är våren på väg… ?
jooodå
jag har bevis…
minsann
visserligen,
tio jävla minusgrader, snö och skärande is-vind medan man trampar stålhästen i tidig gryning meeen fåglarna sjunger, jajamensan inget mesande där inte, det är gott gry i de små liven… de sjunger, sjunger och sjunger utan gnäll, går upp i tid, var dag, putsar fjädrarna, burrar kvittrande upp sig och flaxar sedan iväg... all väderlek till trots, en makalös inställning - Heja fåglarna!

 

Har ni varit å skidat folk? armar och ben i behåll? granna vyer, snötyngda granar och spisrosor på kinderna? Det är fiiint med aktiv semester bara man varvar med ”fönsterbord”!
En annan har inte varit iväg, varken till sportstugor eller exotiska sandstränder, ekonomin tillåter det inte om man så säger. Nepp, lättar jag på lädret, vimsar endast en brun sömnig mal upp, upp, upp o fladdrar vinglande iväg… Va? ett mörkt hål? Ack, hur tom kan en portmonnä bli?
Räntorna är höga, men lönerna är låga – snart gör jag revolution!

 

Har hål på knäet i mina Barcelona-favoritjeans,
och det kan jag säga, ses INTE med blida ögon på jobbet. Folks ögon fastnar, på hålet, liksom…
-Gomorron! å så glider blickarna nedåt...
Provocerade så gott jag kunde ett par veckor men begrep att det inte gynnade mig, alltså köpte jag två par jeans, slim fit, dé ni!  Dessutom blev det två Bh:ar… tvåtusentrehundra spänn!
–Hepp!
Passade också på att smita in om kosmetikabutiken, plockade med mig nattcreme och mascara till kassörskan som blippade in streckkoder och formade sina blodröda läppar:

 

-Åttahundranittiosju kronor!
-Va??
Hon repeterade och jag bad henne ställa tillbaka cremen, mascaran behöll jag. Hutlöst!

 

 

Ja fyfan, ekorrhjulet snurrar vidare och jag pinnar på… det är lika bra, man får motion däri om inte annat… februari är transportsträcka - mot ljuset, helt enkelt, det gäller att bita sig fast.

Hur gör ni för att hålla ångan uppe? Behöver också bra förslag på hur man ordnar innehåll i portmonnän, tack.

 

 

 

 

Tur Pumin finns!

Lycka! =)

Psssffffffjjjuuuuuuuuuuuutttknaster….poff!
… en förlupen häxpipa...
det e ju själve f-n, att det inte kan bli lugnt någon gång...
Våren är här för tusan! att folk inte ger sig...
-Ungjefflar, har de inga föräldrar? va?

Jag vet, jag veeet...
har hört det till leda...
-Det är inte något att vara skrajsen för vovven…
det är "bara" att skottöva på brukshundklubben…
Känns det igen dogs? tvåbeta som menar att de begriper sig på oss fyrbenta.
Jovisst, till och med MIN, i vanliga fall schyssta, matte har lurat iväg mig, ett flertal gånger dessutom, till skottövnings-spektakel på klubben.
Hemskt är vad det är!
Tänk,
...man glider, intet ont anande, in i sin bilbur på ett snyggt "-Hopp-kommando!" i förhoppning om att få komma ut till ett spår, en skock får eller för all del till en helt vanlig skogsrunda o medan man ligger där i bakluckan och filosoferar om fågelkvitter, sus, dus och en o annan kalaspingletik...
då,
rattar människan till klubben istället! jodå jag känner igen grusvägsvänstersvängen.
Nåja,
klubben är alls inte det sämsta, tvärtom, man får öva både fot och inkallning där och det med efterföljande smörgåsbord helt i min smak, men som sagt... intet ont anande släpps man ur Fransmannen...
och då
börjar plötsligt kulor vina om öronen! ! !
Va!
e de konstigt att man krökar???

att utsätta
vallhundarnas vallhund,
herdarnas o mattes oersättliga hjälp för sådant pang-pang.
jaja, jag vet, nu tycker säkert matte att jag förhäver mig,
men faktum kvarstår
det är faktiskt jag,
som har koll i denna flock så får hon säga vad hon vill.
Jag är den som sover på indianvis, håller koll, utkik, spanar och varnar i god tid.
och!
hade det inte varit för mig,
hade människorna aaaldrig vetat,
när brevbäraren kommer!
Så det så!

Bah…
hur kan man förväntas vara lugn på denna amatörernas afton?
Nä,
jag tycker bäst om att sitta lugnt och stilla (nåja) på kökstrappen och beundra stjärnorna… det är så levandes grannt... och inte anar man då, att himlapällen ska förvandlas till ett brinnande inferno i slutet av december, när plötsligt kilovis sprakande mög skickas upp i skyn…
Detta nyår tröttnade jag på spektaklet, droppade glitterhatten och tog värn mellan en säng och garderob. Tryckte in mina elva kilo i glipan och satt där ovanpå en trave glättiga damtidningar.

Människorna,
tog inte notis,
de log, kramades och skålade i Scchhjjjjampang eller vad det heter? smäller gör det iallafall, det också.
Vov!
Nino