Ett allmänt förfall pågår...
medelåldern
jag säger bara det
fy fan
det var bättre förr!

Hade man varit bil,
hade man varit färdig för skroten för lääängesedan.
Tänk bara en sådan enkel sak som att komma upp från handduken på stranden, förr tääänkte man inte ens på det, man bara gjorde,, men nu, jisses, det är en syn när det låser sig och gör ont.
Sommarbenen sedan, märkliga prickar o mysko fläckar som inte alls syntes förr, usch.
..och kvicksilverplomberna! dem vill man knappt nämna vid namn. Plötsligt får de för sig att ploppa ur sina hålor liksom bara sådär, förr behövdes en superseg ACO-kola för att lyckas dra ur en...
åsså de grå, evinerliga, suck... de växer ur min hårbotten på fjorton dagar! Är det rekord eller?
Det var bättre förr!

Ändå är jag glad att håret växer som ogräs,
för det fina med den kråksången är att jag kan gå till min frisör hyfsat ofta.

Min frisör,
är stadens store dragshowqueen och han är helt underbar! Inte en gång låter han bli att berätta absurda anekdoter eller så snurrar han plötsligt runt med saxen i näven och tar ett par tjusiga showdanssteg där bakom salongsstolen! jag  tittar på honom i spegeln medan han steppar runt och njuuuter av underhållningen med aluminiumfoliepaket på knoppen -en skön syn! Senast jag vär där sjöng han en hel låt - på franska! liksom sådär chanson... djup inlevelse och med uttryck o manér som bara en äkta artist äger. Hans fyra chiuauas brukar ligga på kundsoffan och se på när han håller hov. Jodå, han är som en frisk champagnedusch inombords och jag cyklar alltid småskrattande därifrån =)

Har jag berättat att vi planterat Austinrosor? inte? en hel drös till och med =) Dessa underbara gör mig så förtjust.
Sambon och jag har blivit absolut förförda av dessa engelska skönheter och numera slänger vi oss med rosnamn som Alnwick Castle, Constance Spry, Tam O´Shanter och Winchester Cathedral...
Historia får man på köpet, om-man-vill, när man skaffar sig nya intressen...

Rosen Tam O Shanter,
är uppkallad efter huvudpersonen i en vådlig spökhistoria med humoristisk knorr skriven av Skottlands store nationalskald, Robert Burns (1759-1796).
Burns är upphovsmannen till de odödliga verken Auld Lang Syne och A Red, Red Rose - Min älskling du är som en ros i Taubes tappning - ja ni vet säkert.
Jodå, han är Skottlands nationalhjälte, med egen dag i kalendern minsann och Dylans favorit poet? - joddå, det är Robban!
Burns skrev på lågskotska- bara en sån sak, coolt! oroa er nu inte, jag ska inte fördjupa mig i den, ni får goggla själva om ni giiiter så här i semestertider, vem vet, en regning dag kanske... ;)
Hursomhelst,
hade Burns många kärleksaffärer... tydligen med nära på alla traktens vackra flickor enligt historien... nä, nu måååste jag söka en bild på karln!
ett ögonblick bara....
...
...
...

Joooorrå! =)))
a good looking guy, inte sant? ;)
Robban konsumerade stora mängder alkohol, ja såpass att han fick dålig hälsa därav, ja spriten är ett fördärv, det har jag alltid sagt! och stackarn dog ung, i reumatisk feber. Ack!