När min svärfar Gustaf,
var liten grabb,
hände det ofta att han låg på rygg i "sin" glänta djupt inne i Göingeskogen och åt körsbär.
Han kisade mot solen, såg fåglarnas svarta silluetter flyga i motljuset, han visste precis vilken som var vem, var de byggde sina bon och han var deras vän.
Strålarna hittade ner genom lövverket och värmde kinderna skönt
-"Det var så grannt" !

Svärfar Gustaf,
är arg på överhet i allmänhet och på regering, bönder o präster i synnerhet.
Han menar tex att Reinfelds blick liknar en brunstig kos!
och regnar det förstår ni såklart vem han beskyller för det... regeringen., jodå.
Ilska,
har naturligtvis förklaringar ...

När tiden närmade sig,
för Gustafs mor Anna att föda yngsta dottern, blev hon mycket sjuk.
Att få komma till doktorn var inte självklart utan gången var sådan att prästen, klockaren eller storbonden beslutade huruvida man fick läkarvård eller ej, dessutom skulle ett intyg skrivas som förklarade saken.
När Gustafs far John kom för att få hjälp åt sn hustru ville prästen inte ta sig tid att skriva... han var upptagen!
John stod dock på sig och när Anna blev sämre behagade prästen till sist skriva under pappret och Anna fick läkarvård.
Gustaf besökte sin mor i sjukstugan, han satt på sängkanten och hon sa:
-Jag kommer aldrig att komma hem igen.
Vreden i bröstet växte, han förstod och han skulle aldrig glömma.
Gustaf var tolv år när hans mor dog i barnsäng.

Gustafs far John,
kunde inte längre sörja för barnen.
Den nyfödda systern lämnades till en familj som kunde ta hand om spädbarnet.
Gustaf som var äldst fick tjäna som dräng hos bönder. Bla fick han plöja (o jäklars så raka fåror han gjorde) och sköta djuren.
Storbönderna var sällan snälla,
han fick dåligt med mat - ett par skorpor o kaffe för ett helt dagsverke...
men förbannad blev han först när bonden gav hästarna dåligt med mat.
-Hästarna ska min själ inte bli "krubbebitare", de arbetar hela dagen, är magra och de behöver havre, sa Gustaf.
Så blev det.
Han sov på halmen hos hästarna i stallet och han lade sin rock om hästen för att kraken inte skulle frysa.

Gustaf blev med tiden en hejare på hästar,
när han gjorde rekryten som Wendist var han ryttare numero uno.
Han var så pass duktig på "hästaryggen" att han var med i en turnerande uppvisningstrupp Wooooaaaaoo!
Han kunde svinga sig upp o ner, i o ur sadeln.
Coolt,
själv är jag lite rädd för hästar, fast jag tycker de är väldans fina.


Vid ett högtidligt tillfälle,
kom Gustav den V på celebert besök till Älmhult. Man visade upp de allra finaste hästarna i en parad...
Gustaf red i täten,
han höll ytterligare en vit springare vid sidan alltmedan solen sken.
I jämnhöjd med honnörsbordet - där självaste kungen stod - var det tänkt att de skulle de hälsa på de kungliga från hästryggarna.
Gustaf vred på huvudet och då (!) kasade hjälmen ner framför ögonen!
Svart!
"-Jag såg fan aldrig någon kung!
-Men di säger att han vá där. "Hjälmajäveln" kasade ner och tog emot på näsan, jag var tungen att tygla hästarna... De é ju självaste den, att Kronan inte kan hålla oss med ordentlig utrustning..."
Hur det nu var,
fick Gustaf uppmärksamhet, stort beröm för sina välskötta hästar, komplimanger för den fina hanteringen han visade prov på och så pass fint omdöme att han erbjöds plats vid kungens stall för att sköta Hans majestäts hästar i Stockholm.
Dé ni!

Gustaf berättar alltid,
på alla kalas o sammankomster,
totalt utan klädsam blygsamhet om hur det gick för en av basarna på gatukontoret i Hässleholm... 
-Orättvis som satan var han, sa alltid Gustaf.
...basen hade för vana att uttnyttja de som inte kunde försvara sig och han gjorde till och med narr av folk som inte förstod så bra.
Gustaf tålde inte sådant.
På en kommunfest rann sinnet hos Gustaf och han slängde honom resolut i pisserännan!
-DET har han förtjänat, ..."Mögbasen"!
(o:

Ilsk,
är Gustaf också på Hässleholms kommun, som gör så "satans dåliga vägar nuförtiden".
Ni vet,
man lägger sten på vissa partier för att hastigheten ska sänkas... (folk e ju rädda om sina bilar, om inte annat)
-Det är för jäkligt,
att de inte kan göra jämna vägar nuförtiden, de fördärvar ju bilarna! annat var det på min tid, vi kunde göra släta fina vägar ...
Men det är klart,
fortsätter han: 
-Den gången jag råkade sätta en bit kaloppskött i halsen o tvingades åka i ilfart akut till sjukhuset,
då passerade ambulansen ett parti knagglig vägbeläggning och vips(!) skakade ambulansen till o kaloppsbiten halkade ner i magen!
Haha hahaaa...

Min fina,
levnadsglada, oborstade, roliga, härliga, grabbiga, mjuka, humoristiske svärfar somnade in förra söndagen.
Vi var där hos honom hela släkten...
märkligt...
han som alldeles nyss var hemma i lägenheten och högljutt diskuterade orättvisor,
...som var så stolt över alla sina glada barn, barnbarn o barnbarnsbarn...
...som odlade de finaste blommorna på sin balkong o tom skötte rabatterna på gården...
...som kallade snapsglas för "möbler"...
...som var så omyckt av alla...

Ni kan tro,
att hans båda döttrar klädde honom så grannt,
i skjorta, kavaj och de grå byxorna med klösmärken från katten...
När han låg där var han så fin...
Han hade frolic i fickan, där på sin dödsbädd - i ett kaffe filter!
...och nu trillar tårarna på min kind samtidigt som hjärtat mitt ler,
för precis så var Gustaf,
omtänksam om alla djuren o barnen.

När Niño kom till Gustaf på besök,
skrämde vår gråa odåga först in hans katt i garderoben - rakt upp på hatthyllan - och sedan (tro det eller ej) fick vovven frolic - utan prestation !!!  av Gustaf
(o:
Han grabbade resolut en näve ur påsen,
och så regnade det Frolic i huvudet på lurvtussen Boink, boink liksom (o:
Klaaaart han skulle ha...
Vi kallade Gustaf för "Frolicmannen" och när Niño var på visit var han in heaven liksom.
Förutom alla godbitar han fick medan han var där, skickades dessutom alltid extra frolic med som färdkost på tillbakavägen nedstoppat
- i ett  kaffefilter!

In heaven,
är väl svärfar nu också...
nittiotvå år ung
Hoppas de har bättre regering där uppe,
så han får lugn o ro,
för här nere var det ju mest skit med den saken...
...
Det gör så ont
och jag saknar Gustaf så....