Herr Gråben tror minsjäl att månen ska ramla ner!
-Den hänger i en skör-jävla-trååå, säger han.
Jooo,
sanna mina ord, precis så säger han.

Radarparet, husse & Herr Gråben,
spatserade tillsammans i godan ro, precis såsom de brukar spatsera tillsammans.
Just när de kom ur en dunge, tornade en enorm kolsvart skugga upp över deras huvud, liksom sådär på Spaceinvadersvis... ljudlöst... och man-märker-inget-förrän-de-plötsligt-ÄR-rakt-över-en och DÅ inser man blekt att det är stört omöjligt att komma undan. -Shit! skulle säkert alldeles utmärkt ringa in känslan - den, när det rycker i urtidsgenen.

Luftballongen,
för det var en sådan, svävade stumt ovanför två och fyrbeningen på ovanligt låååg höjd, luften hade väl pyst ur...
Herr Gråben kröp instinktivt ihop, spärade upp ögonen till tefatsstorlek, lade öronen bakåt, ringlade ut svansen, började krypa och sedan RAKETkuuutade han panikslagen hemåt med husse hängandes efter sig i kopplet. Klorna blev automatfilade på köpet av tjurrusningen om man så säger.
Väl inne och med dörren låst bakom sig, bad Herr Gråben sin husse om att sätta igång larmet ja liksom för säkerhets skull. Husse som är en omtänksam man gjorde som vovven önskade varpå Gråben kröp upp i fönsterkarmen för att spana.

Allt sedan denna dag,
beter sig Gråben annorledes.
Han glor uppåt hela jäääädra tiden och är både stirr för fullmåne, starkt lysande stjärnor och flygplanslampor. Här litas icke på något som rör sig, blinkar eller lyser på himlapällen. Han har dragit sina slutsatser.
Hursomhelst, har inga fler luftballonger noterats från fönsterkarmsutposten och det är ju för väl. Nån gång måtte även en vallhund få känna ro i själen.
Förresten, är de inte rätt märkliga de där farkosterna? jag skulle inte våga mig upp i en sådan där liten korg med sandsäckar hängandes om kanten, man vet fan aldrig var man hamnar efter "uppskjutet" Va skriiiver jag? såå kan ju ballongstarten verligen inte kallas? men resning låter inte bättre? hmm.. jaja får utforska det en annan gång.. jo var var jag nu? javisst i korgen, just det ja, jo och blåser det som det alltid gör här, hit eller dit - ja då är det liksom bara att glida med? för inte lönar det sig väl att ta simtag åt andra hållet? eller hur man nu gör för att styra? gååår de att styra överhuvudtaget, ballongerna, det är frågan.
Dessutom, har man ju sedan barnsben, bilden av en stor svart halvtrög o vimsigt flaxande fågel med kingsizestorlek på näbben, i huvudet... så tittar den åt fel håll just när den möter ballongen och Poff! rakt in i ballongen med näbbet! Sswiiiiiiiiiisch, swooooooooooosch o swuuuiiiiiiiiiiiiischh så försvinner man som en prick mot horisonten och plötsligt är tiden förbi.

GRåbens nya noja,
får vi såklart jobba på,
nojan om att månar, stjärnor samt diverse skrot som hänger i sköra jevvra tråar, ska falla ner från rymden och pricka just honom. Dessutom ser vi som ekipage ganska tröga ut med Gråbens gloende mot skyn... lite stillöst oredigt, ungefär som om vi vore felmedicinerade.
What to do med kraken?
Anstalt?
terapi?
hmm... vovven på sammets-divanen... medan terapeuten skrynklar lilla hjärnan.
Ack nej och fan trot
det kommer icke på tal!
vi får gaska upp oss bara
såsom folk gör
helt enkelt.