Ooolalaaa…
så himla, himla härligt…
det är …
att ha ett eget badkar! :o)
Jorrå,
nu har jag premiärdoppat blekfeta tantakröppen i mitt fina kar!
Började med att asa ner all sköns ljusstakar… både smide, silver och ”ära-vare-gud-i-höjden-dessa-har-jag-gjort-i-slöjdenalster i oljad fur”. De sistnämnda kom inte med för sin skönhets skull utan för att åstadkomma måånga ljuspunkter till mitt frosseri i källarvalven.

En tulpan,
från matbordet däruppe åkte med i ner, den fick nytt vatten om foten i ett mässings-blänkande loppisfynd – en Nordafrikansk (Tunisisk?) hamrad oljelampa med lock o tillhörande fat. Fatet har namnet Kjell lite taffligt ingraverat tillsammans med dadelpalmer o vackra orientaliska prickeliprick-mönster jominsann, redigt Alladinstuk på arrangemanget alltså.
Ett stooort hamnrat zinkfat från Ikea, har jag också, i parabolsize! Äntligen får man väl säga, fann det sin rätta plats, på italienska golvet framför tvättmaskinen med milt doftande ljus i sig… Ja, ja, jaa vaaackert blickfång! Fatet blir som en stor härlig reflektor! Sååå grannt. Sambon fattade aldrig varför jag köpte det där zinkfatet? –Å vad ska du med det? sa han... Hrmppff... jag impulsköpa åhhnej! ...jag visste, långtinommig, att det skulle komma till pass och se, priset var bra och nu! efter fem år så… Tålamoood follk, tålamoood!
Ett glas rött fick jag också med mig, nytvättade tjocka handdukar husorganets kultursida med fotoreportage och så…
Plums! Plask!
...i baljan : ) )

Bene!
Moooolto bene …
Tusen-och-en-natt-känslan infann sig direkt, jag njöt i fulla drag… Ibland är livet särskilt snällt emot en.
Tvingade sambon att dokumentera spektaklet he,he motvilligt lämnade han fotbollssoffan och en stor kamp på skärmen,,, en Champion leuge-match till förmån för fotografering av mitt stora ögonblick var väl inte så farligt, eller hur?
När fotosessionen (läs två hastigt skjutna foto med kameran från höften...) var till ända och kärleken var på väg tillbaka upp till favoritämnet slängde han ur sig, min egen energiminister, att jag inte borde ha så jädransmycketvärme på i golvslingorna. OM, jag händelsevis inte var sugen på fler kärnkraftverk!
Nä, just det.
Det vill jag ju inte ha, och det vet han, men medge att det ändå är skönt om fötterna med lite värme istället för iskalla källargolv som gör en totalt stel till både kropp o själ…

Medan moi njutande guppade bland badskum funderade jag på kärnkraften…
och på Kjell…
vem var han, Kjell? En berest sjöman… kanske pirat? nä förresten så heter inte pirater.. Lever han… tiden är kort… Minns han sin Alladinkanna med fat? kanske fick han den i present, fint inslagen av sina barn, barnbarn eller av sin käraste… Köpte han den själv?…  Tänk, om han visste att den fått nytt liv i vår fina Stattenakällare, en framträdande plats i fönsterkarmen med utsikt mot äppelträden… tänker på den som en gång hamrade fram mässingsprickeliprickmönstret... vem var det? Tänk om han visste att alstret kom till Sverige o Skåne… via… en loppis på vårt koloniområde...

Kultursidan mjuknade efterhand…
vattnet sögs liksom upp i tidningen från nederkanten gradvis och snart låg fotoreportaget liksom smetat över mina händer som papier-maché typ… fyrfärgsfotona började lösas upp och antog akvarellskepnad…
Nåja,
ett halvt glas vin senare gick jag upp och stängde av golvslingorna.
Snart kommer elräkningen och sambon har rätt. Det är knappt man kan äta nya wienerbröd utan att skämmas… bäst de ligger ett par dagar först liksom…
Frosseri är inte bra, en dödssynd.
Hursomhelst är Oooh-Arabiska-natt-rummet underbart och vi är nöjda.


Saknar redan jobbarna som var så trevliga och sjöng arior medan de arbetade. Härligt folk.
Förresten ska de fotografera vårt badrum och ha på sin hemsida! Hi, hi visst är det lite skoj? Men då ska inte jag vara med i plurret, jag looovar! ;o)



Vov!
Nu, är det är jag, Niño-mannen, vid tangenterna.
Här kommer utlovat ”Hemlisavslöjande”!
Min matte…
ska vara hjälptränare på en valpkurs!!! Med start nu i mars…
Oj, oj, oj hur ska det gå? Hon skrattar nervöst när hon pratar om det och ikväll är hon är på meeting. Så jag lägger ut hennes inlägg, så det blir gjort och passar på att få ett par ord med ut i sajbern.
Ny vår,
nya utmaningar...
Inser att jag kommer få extra tid på klubben! Hurra! Hurra!
Hoppas matte lär sig mycket, för jag vill ju avancera i lydnadsträningen. Matte menar att det blivit värstingstuk på mig, men det har det inte! möjligtvis är jag aningen otyglad... Men det är bara charmigt om ni frågar mig o dessutom beror det på hennes själv;) (hör hur insiktsfull jag är, det är jag som borde vara hjälpis)
Absolut kan jag tänka mig att schejjpa till mig, niema problema, bara hon visar mig.
Jag vill…
jag kan…
fram med klickern o frolicen matte
nu, nu, nu!
//n

Vov Amigos!

Min kompis Tinna fyllde 60 i dec.
matte påstår att det är HENNES kompis, men såvitt jag vet bjuder hon inte matte på godis från fickan... så ni förstår själv att det är med MIG hon är mest kompis!
De 60 åren firades i känd överraskningsstil av det Glada gänget!

I Gladagänget ingår jag o Bazil också fast vi tyvärr inte fick plats i bilden. (syyynd)
Matte gjorde en obligatorisk födelsedagsbild åt Tinna och jag vill speciellt att ni lägger märket till mig o Baz på detta alster... (Baz är den stilige goldengrabben som brukar pissa på vår julgran)
Bettan (till höger) hade skrivit en sång som vi sjöng sextio gånger (minst) under kvällen och jag ylade med så gott jag kunde. Husse brummar som bekant mest när han försöker sig på att sjunga... detta enligt en elak folkskolelärare ... därför mimar han istället och det gör han riktigt bra, tror knappt någon märker det.

Tinna är JÄTTEtrevlig. Hon har alltid godis i höger bakficka, det vet jag bestämt!
Baz har berättat att fickan är en aldrig sinande källa... helt enkelt underbart!
Baz är också en av de utvalda, (en som får godis alltså) och det är ok, Tinnas kärlek räcker åt oss båda.
Ja, Tinna är min absoluta människofavorit som ni kanske anar och jag kan sitta fint bredvid henne huuuuuuuuuuuur länge som helst.
Matte säger att så coool och uthållig ska jag vara vid platsliggningarna på brukshundklubben också! Kanske, kanske ska jag skärpa mig aningen där?
Vi får se... lovar inget...

 

Nehepp, nu vill Matte berätta en historia (varning utfärdas!hon är lååångrandig, ja ni vet väl redan, men ändå..) jag lämnar (motvilligt) över tangenterna
Vi hörs!
Nästa gång ska berätta en hemlighet som jag inte är så lite stolt över! (nyfikna? javisst hehe men den kommer just wait and see...)
Adios, Vov!


Såja,
tack ska du ha vovven. Du är allt en lustig hund som älskar att skriva...
Vet inte varför,
men kom att tänka på denna historia som är alldeles sann. Min goa kompis Nettan, berättade den för ett par år sedan och som sagt, den är hämtad direkt ur verkliga livet.
Här får ni den, hoppas jag inte redan berättat om Helsingborgstullen för er...

Helsingborgs-tullarnas fikarum,
har ett fönster som vätter mot en hopplöst trist asfalterad bakgård, längs gränsen går en sliten gammal ful stenmur.
Under en fikapaus dök plötsligt en mager man upp precis där muren slutar.
Han slingrade sig runt muren och hamnade därmed ovetandes i alla fikande tullares blickfång.
Fönstret är av sådan typ som man inte kan se in genom från utsidan, men inifrån går det bra att se ut.

Mannen smög längs muren... blek och kallsvettig. Blicken stirrade, han pressade ryggen hårt mot muren medan han oroligt spanade åt ömsom höger ömsom vänster.
-Jävligt suspekt karl! utbrast min kompis syrra som är tullare sedan många år.
-Kolla in honom, det här kan inte vara normalt... hon pekade ut genom fönstret.
Garvade tullarkompisar tittade ut, men tyckte att hon överdrev...
Kompisens syrra är dock av misstänksam natur och kunde inte slita blicken från den bleka svettiga karlen... hon fortsatte kolla honom medan hon åt av sin korvmacka.

Plötsligt,
drar den bleksiktige mannen ner byxorna! ! !
Med en jätte-stor tugga korvmacka i munnen ställer hon sig upp. Stolen brakar in i väggen bakom henne.
Tullarkollegorna vänder blickarna mot henne...
Hon pekar mot rutan och och vrålar:
-Han SKJUUUTER!!! han SKJUUUUTER!!!

ALLA tullare kastar sig handlöst ner på golvet och tar skydd. Kaffetermosar, servetter o mackor far åt alla håll.
Kompisens syrra stannar upp... tittar förvånat med stora ögon på kollegorna som krupit in under stolar och bord. Hon tuggar färdigt sin stora korvmacketugga, sväljer och utbrister:
-Va fan gör ni?
-NER! ner, ner! gapskriker kollegan underfrån bordet.
-Va????
-NER för helsike NEEER!!!
-Asså...
han S_K_I_T_E_R!!!, han skiiiiiter hon skriker grimaserande o pekar ut.
...
...
...

Tullarna kryper långsamt fram från sina gömställen, kikar mycket försiktigt genom rutans nederkant och minsann...
En ganska belåten, småleende och helt klart mindre blek karl sitter på huk invid muren och "gör ifrån sig".
-Fy faaaan! skriker kompisens syrra som är känd pedant.
-Jag kommer ALDRIG, aldrig, aldrig mer att kunna sitta här och äta mackor...
Hon var hysterisk - de andra andades ut.
En cool kollega förbarmade sig, tog självmant uppdraget att gå ut och skyffla över ett lager sand, medan kollegorna försökte lugna min kompis syrra som var i upplösningstillstånd.

Tiden gick,
som den ju gör
hon vande sig inte, ånej, men blev hursomhelst tvungen att äta sina mackor i fikarummet tillsammans med kollegorna. Hon satt med ryggen mot fönstret för det mesta dock, annars tog det emot för mycket.
Våren kom,
och försommaren var snart även på tullarnas bakgård med sina varma strålar...
En ovanligt vacker dag den sommaren,
råkade hon och en kollega passera "stället" och då såg hon att en tomatplanta! hade växt upp ur sandhögen!
Ha ha
:o)

Vi brukar odla tomater om sommaren. Det är gott tycker jag. Solmogna är bäst o nu är det dags för frökatalogerna!

Ciao!