Igår,
körde jag för att hämta ena sonen vid färjorna (eller vid "ällbee", som vi Helsingborgare uttrycker det ) i stan och då;
hamnade jag i ett moln...
Fullproppat med folk vid rådhuset. Uppflugna på bänkar, statyer, sida vid sida med Mange Stenbock och med kameramobiler framme, beredda o med förföntansfullablickar riktade mot korsningen stod de...
Kan väl inte vara enbart därför Skodan kör förbi? tänkte jag...
Bränt gummi, avgaser och rök luktade långa vägar. Såg knappt något.

Grabbar,
i ombyggda, tillbyggda, stylade bilar med spoilers, luddiga tärningar o wonderbaum gjorde burnouter allt vad de orkade! De gav järnet skulle man kunna säga. Snurrade runt, runt med sina bilar så det tjöööt och blev svarta rykande streck på asfalten. De flinade självbelåtet och kikade över axeln efter spåren de lämnade. Säkert jätterätt, coolt och imponerande när man är intresserad.
Hmm.. ja ja
Där kom jag! i "Skoda-gogo" och tack o lov att all gummirök låg tät framför rådhuset för jag syntes knappast.

Nåväl,
körde mina ungdomar till en kräftskiva i Höganäs och när jag vände hemåt valde jag den underbara, vackra, långsamma vägen längs kustremsan... Grå läge, Lerberget, Viken, Domsten, Laröd... Det är sååå grannt längs havet. Det blänker o gnistrar av tusentals stjärnrelexer i vattnet. Måsarna glidflyger och svalorna slår. (Tänk, så skönt att vara fågel... )
Passerar pyttesmå söta fiskarlängor. Kör ner om varje liten hamn. Vackra gammeldags rosor blommar i de små trädgårdarna fullständigt förtrollande, fiske-nät på tork, stockrosor, halmtak... det är en idyll.
När jag kommer till Sofiero står det ungefär trehundra raggarbilar på ena åkern! Får betar på den andra! Det var ju också en syn.
Cadillacks, o allt vad de heter? höll på att rulla ut på vägen i en till synes aldrig sinande ström och jag klämde in mig ungefär i mitten av denna enorma amerikanare-karavan.
Ack, hur gick detta till?
Inga avstickare förrän nere i stan...

I en fart på max tio kilometer per timme, gleeeed vi i en armada av gungande jänkare ner för Tinkarpsbacken o längs hela Strandvägen. (ja utom jag då, för Skoda kan inte gliiida så sakta utan att hacka, så jag hoppade mer fram...typ, liksom! )

Blänkande krom,
slitna skinnvästar, än mer slitna grabbs i västarna, skinnsäten, cigg bakom örat, cigg i mungipan, solbrillor i pannan, ölburkar, plastglas med grogg som skvimpar över kanten, blonderade blondiner med för långt hår som skriker tjohoooo! och sjunger med i refrängen från musiken som dunkar ur bilradion, tatueringar och minst sagt grovhångel i baksätena...
Folk,
stod ute längs trottoaren, på balkonger, altaner och i fönster hängde de, gamla, unga, halta o lytta och alla vinkade!
o jag vinkade tillbaka!
(nääää,
jag gled så långt ner jag kunde på sätet och hoppades att jag icke syntes.)
Hur felplacerad kan man bli???
Skoda P O W E E E R !!!
Yeahhh grabbar!!
Japp,
det var Vallåkra-träffen igår med touch av  vallfärd minsann.
and I,
was a part of it...

Tänk att man jobbat i fyra veckor?
lika länge som semestern varade... Tuuur att man upplever friheten som mycket, mycket längre hursom.

OS är igång,

så nu kollar jag in kvinnlig tyngdlyftning, synkroniserade simhopp och annat skoj.
Invigningen var storslagen, tvåtusenåtta trumslagare - coolt och fyrverkerierna var tjusiga som aldrig förr!
Känns tryggt att ha OS igång på tv:n .. man kan komma o gå alltid något på gång, män i trikåer...
OS har liksom alltid funnits med som något avgörande... Vart fjärde år smäller det och man har hunnit bygga upp en förväntan av något som ska bli mäktigare än åren före.
Det ska sättas nya rekord. Snabbare spring, fortare simm högre hopp

Får en svartvit bild i skallen:
"Starke Adolf",
den store atleten med vaxade tjusigt snirkliga mustascher som höll stången med enorma svarta jätteklot  i vardera änden - tusen kilo textat i vitt - över sitt huvud på håriga armar. Detta iklädd tvärrandig dräkt med ben och svart knäppkängor.
Ja grabbar!
Dé vá tider...

Har kommit igång med två kurser på brukshundklubben jag o Niño.
Agility och förberedande Lydnadskurs.
Måndagar o Onsdagar är vikta för detta. Självklart känner jag mig helt bakvänd som vanligt när jag hamnar i nya grupper sådär ... blir nervös o känner mig urkass.
Jag kan ju inte ett enda lydnadsmoment än så länge fattar inte vad som komma ska.
Men, men vi är ju på rätt ställe och vi ska inte ge upp.
Hunden sedan,
han går med nosen nerborrad i gräsmattan och tar inte kontakt med mig ens om jag dansar Hambo allt vad jag kan...
Nej,
för han trånar efter tikar! och hur kul är jag o mitt godis o bollarna då???
Det är vad jag tror i alla fall.
Min teori skulle man kunna säga.

Så har jag börjat träna själv också igen och det var ju verkligen på tiden!
God form är som bekant färskvara och den ska underhållas.
Hmm...
Har levt alltför bekvämt hela våren o sommaren (... vintern också när jag tänker efter och förra hösten... och sommaren med..) och när jag steg upp på vågen vilket jag nästan aldrig gör -men jag hittade den i en flyttlåda o tyckte det var synd att kasta den-  ja då:
SPJOOOOOIiiNG!!!
Fjädern gick av liksom. och spiralen dinglade sedan hängande i en båge.
(o: (inte riktigt kankse men det kändes så mentalt!)

I skrivande stund har jag bara tränat en(!) gång -igår- och idag har jag en djävulsk träningsvärk. Förstår inte hur det ska gå ikväll på hundträningen? Är styv som en pinne.
Vi får se.