Psssffffffjjjuuuuuuuuuuuutttknaster….poff!
… en förlupen häxpipa...
det e ju själve f-n, att det inte kan bli lugnt någon gång...
Våren är här för tusan! att folk inte ger sig...
-Ungjefflar, har de inga föräldrar? va?

Jag vet, jag veeet...
har hört det till leda...
-Det är inte något att vara skrajsen för vovven…
det är "bara" att skottöva på brukshundklubben…
Känns det igen dogs? tvåbeta som menar att de begriper sig på oss fyrbenta.
Jovisst, till och med MIN, i vanliga fall schyssta, matte har lurat iväg mig, ett flertal gånger dessutom, till skottövnings-spektakel på klubben.
Hemskt är vad det är!
Tänk,
...man glider, intet ont anande, in i sin bilbur på ett snyggt "-Hopp-kommando!" i förhoppning om att få komma ut till ett spår, en skock får eller för all del till en helt vanlig skogsrunda o medan man ligger där i bakluckan och filosoferar om fågelkvitter, sus, dus och en o annan kalaspingletik...
då,
rattar människan till klubben istället! jodå jag känner igen grusvägsvänstersvängen.
Nåja,
klubben är alls inte det sämsta, tvärtom, man får öva både fot och inkallning där och det med efterföljande smörgåsbord helt i min smak, men som sagt... intet ont anande släpps man ur Fransmannen...
och då
börjar plötsligt kulor vina om öronen! ! !
Va!
e de konstigt att man krökar???

att utsätta
vallhundarnas vallhund,
herdarnas o mattes oersättliga hjälp för sådant pang-pang.
jaja, jag vet, nu tycker säkert matte att jag förhäver mig,
men faktum kvarstår
det är faktiskt jag,
som har koll i denna flock så får hon säga vad hon vill.
Jag är den som sover på indianvis, håller koll, utkik, spanar och varnar i god tid.
och!
hade det inte varit för mig,
hade människorna aaaldrig vetat,
när brevbäraren kommer!
Så det så!

Bah…
hur kan man förväntas vara lugn på denna amatörernas afton?
Nä,
jag tycker bäst om att sitta lugnt och stilla (nåja) på kökstrappen och beundra stjärnorna… det är så levandes grannt... och inte anar man då, att himlapällen ska förvandlas till ett brinnande inferno i slutet av december, när plötsligt kilovis sprakande mög skickas upp i skyn…
Detta nyår tröttnade jag på spektaklet, droppade glitterhatten och tog värn mellan en säng och garderob. Tryckte in mina elva kilo i glipan och satt där ovanpå en trave glättiga damtidningar.

Människorna,
tog inte notis,
de log, kramades och skålade i Scchhjjjjampang eller vad det heter? smäller gör det iallafall, det också.
Vov!
Nino