Härom förmiddadagen
skulle jag in om Börjes konditori för att köpa frallor!
Tänkte,
har jag pengar ute? ...så här i kontokortens tid är det inte alldeles självklart att gå med växel på fickan.
Visste dock,
att jag hade två guldtior i jack-fickan, men behövde en till...
Tittade i fransmannens myntficka, dé ni (o; alltså i vår Citroën, jominsann, där låg en blank guldtia!
Flyyyt... trettio kronor, det räcker.
Ibland är det så,
flyt alltså,
andra gånger,
måste man krångla iväg till Minuten bara för ett par tior...

Gled in med Cittran vid vårt kvarters-kondis,
gick de fem gamla slitna stentrappestegen upp till dörren.
Det är ett gammalt, mysigt kondis vi har här på Stattena.
Farmor och jag gick ofta till just Börjes när jag var liten fjälla...
Stattenatös,
som farmor var och det ända in i själ o hjärta, mös hon när vi två gick hand i hand dit.
På vägen,
berättade hon om stadsdelens svunna tider...


Med inlevelse,
dramatik o ganska mycket allvar i tonen berättade farmor... ibland var jag rädd,
rädd för sjukdom, brand, loppor, löss, krig o svält...
Men allra mest rädd var jag för Fiskargubbetavlan(!) som hängde i farmors o farfars sovrum och som gjorde att jag inte vågade sova...




Men farmor ordnade...
hon hängde sin blårutiga köks-handduk över ramen så han försvann, strax efter kom farfar, skojade o menade att han fortfarande såg gubben därunder... han kikade in bakom kökshandduken och skrockade:
-Joviiiist!... se själv Maria...
En annan drog täcket långt över huvudet o var istället livrädd för BÅDE farfar o fiskargubben...
Hygglo!

Hon berättade vidare...
...om skoltiden, den på Magnus Stenbocksskolan.
(där har förresten både farmor, farfar, mamma, pappa o båda mina söner gått i skola)

...om när hon blev sjuk i Spanska sjukan o till slut var så dålig att de bar henne till skolan.

...var var jag nu igen?...
konstigt (?) att jag alltid tappar bort mig... haha
Jo,
Sammanhållningen och glädjen i Stattena...
den var särskild o beryktad.
Farmor hade alltid särskilt stor inlevelse när hon berättade
...om hur alla alltid hjälptes åt under de svåra åren o syftade på tiden under första världskriget då maten tog slut och man svalt o frös.

...eller om "Tågaborgs-barnen",
som fötts i bättre bemedlade familjer och därför absolut inte fick leka med  "di lortiga Stattena-ungarna" från fattigmanskvarteren, där VI tillhörde...
Gränsen,
mellan fattiga o rika,
gick längs en gata, den skiljde stadsdelarna och därmed barn o ungdomar från varandra.

I Stattena fanns en enorm grusgrav...
...där backsvalorna byggde bon om våren och där också stora bataljer utkämpades. Indianer o vita, brinnande pilar som satte eld på en hel lada... Det var lite wild här...
I litteraturen kan man läsa följande:
..."har man bara klarat sig förbi Stattena kommer allt att gå bra!"
Farmor kallade sig själv Grusgravens ande! (o;  (enligt legenden fanns det en sådan nämligen) men det berättade hon bara för mig.

I grusgraven,
byggdes en cykelvelodrom!
Det var stort och internationella tävlingar gick av stapeln.


På Börjes köpte farmor struvor,
åt sig och åt farfar som väntade där hemma. Farfar med sina dåliga knän sparade sig vissa rundor.
Struvor gillade jag inte,
men tyckte de var fantastiskt vackra! Istället fick jag välja en egen kaka från disken...
Härligt!
De gånger farfar orkade gå med, var topppen!
Då fick jag nämligen alltid en lakritspipa... en sådan kolsvart, söt med rosa sockerströssel längst fram som skulle likna glöd.
-Vill Maria kanske ha en Sjömanspipa? frågade han.
Jag skänkte Fiskargubben en hastigt tanke och tackade i samma andetag:
-Ja! (o:
När vi kom hem,
rökte farfar, riktig pipa o jag lakritsatrapp, oooo vad jag o farfar bolmade! ...kanske inte sådär väldans superpedagogiskt ha,ha men jag älskade det!
(o:

Ibland åkte vi spårvagn!
Minns det egentligen bara lite diffust, ribbade bänkar, oljat mörkt trä...
o jag nådde inte ner med fötterna...



Alla möjliga minnen kommer till mig,
när jag nu traskar in i samma konditori, fyrtio år senare...

Konditoribiträdet är ett solsken i rött förkläde!
-Fyra olika frallor vill jag ha idag, sa jag.
-Javisst, sa solskenet o plockade ihop frallorna med sin silvertång.
-Det blir tjugofyra kronor tack!
Jag fiskade upp mina båda tior från jackfickan... ??....
?...
..
Gräv,gräv...
?
...
...
gräääääv...
...
Bara en! tia?...
Jädrans!
Gräv, gräv ... började bli lite blossig om kinderna...
...
Nehepp!
...
Endast tjugo fick jag ihop tian från bilen inräknad. )o:

-Ojsan! hehe harkel harkel ....
...jag som nyss var alldeles säker på... Grääääv... att jag hade TVå tior i fickan...
...den ena måste ramlat ur...
-Jag får lämna tillbaka en fralla då, sa jag skamset.
-Nämen inte då, sa solskenet ...det är ingen fara, vi tar de kronorna nästa gång.
-Snäääällt, sa jag lättad.
Jag lade upp de två tiorna på disken. Den från bilen o den från fickan.
...
-Men.... sa solskenet...
...
...

Hon pekade på ena guldpengen,
körde runt den med pekfingret i cirklar på disken... Risp, rasp och skrap,rasp...
...

-Det DÄR är INTE någon tia!
...

-Va??? svalde jag.
...

Förkortaarmarsklubbmedlemmen Maria,
zoooooomade, så gott hon kunde, in "guldet" och på rätt läsavstånd insåg även hon att "Guld-pengen" inte var någon "Guldpeng" utan bara något liknande ...
...typ en pollett eller nå´t i den stilen...
samma diameter i alla fall(!) åtminstone något som stämde...
...men INTE fan en guldtia!
...

-Åhååå, fick jag ur mig. (stod där med endast tio spänn alltså...)
Nu,
blev det pinsamt...
de två äldre damerna bakom mig som egentligen spanade in Spettekakorna på hyllan blev plötslig tysta o stirrade de också på "tiorna" som glimmade på disken.

-Asså...
jag tog den ur fransmannens myntficka ehh... jag menar ur Cittran, ja bilen vi köpt i somras och jag trodde... självklart... att det var ... jäkla ungar...och bla, bla, bla...
...
-Kom tillbaka i eftermiddag, sa snälla solkenet bakom disken.
-Bullarna kommer inte att smaka så gott som vanligt, de kommer att sätta sig på tvären liksom... sa jag
Ha ha
så kan det gå här i Stattena.