En sur jävel i kulverten...
Röntgade Niños höfter och armbågar i veckan.
Det är både lustigt och hemskt att se yrvädret till hund segna ner efter en lugnande dos subcutant...
Hemskt,
eftersom man inser hur hjälplös o utsatt han blir och också känner sig.
Lite komiskt,
eftersom hans särdrag så tydligt skiner igenom fast i "slowmotion"...
Han spanar långsamt,
men dock
ja ögonen går nästan runt i skallen eftersom han inte kan röra huvudet och så försöker hasa sig upp på sina bedövade sladdriga spagettiben... det går ju inte riktigt, men viljan finns tydligt där under ytan.
Man ska inte ge sig,
liksom...
Plåtarna skickas till SKK för bedömning, så får vi se hur det är sedan.
Har fått så fint nedtecknat från Lotta, Juni & Cola-matte om hur Röntgen-bedömningen benämns o vad den innebär!
Tackar så hjärtligt än en gång för det Lotta!
Vi har varit flitiga,
med hundträningen sista tiden,
jag o Niño.
Jajamensan.
Torsdagsgänget på klubben,
är sååå trevligt och det är uppriktigt skoj att hjälpa varandra.
Det inspirerar!
jag lär mig massor
får erfatenhet
o minsann,
ser man lite resultat, i alla fall.
Platsliggningen,
som ju varit en vånda minst sagt för vovven sedan ATTACKEN i våras, börjar kännas rikigt okej igen.
((o:
Det blir jag så glad för.
Nu,
lyckas Lurvtussen flera gånger att ligga kvar bortåt två minuter utan att resa sig, han lägger sig istället med hakan mot gräset mellan framtassarna... som vi övat. Sött!
Det går bäst,
när han får en ytterkant o det får han oftats - allt för att lyckas - men vi har även haft hundar på båda sidor med bra resultat.
Ingen,
blir så glad som jag för detta. (o:
Nu gäller det att öka avståndet lite i taget, jag har ju bara gått iväg en tolv steg ungefär...
det såklart för att Gråben ska klara det hela.
o jäääääääääääääädrar vad jag har belönat sedan!!!
Bollen-i-repet,
Vovvens allra käraste ägodel som få ting om alls några(?) i världen överträffar, o TJOHOOOOOOOOOOOflöjt!!! efteråt... Matte löper amok över apellplanen, dvs i mina mått mätt alltså... innebär kanske bara ett litet hepp! för andra, men huvudsaken är att Niño begriper skillnaden.
Ha,ha
ja de andra har skrattat,
eftersom det är a pice of cake för de flesta detta med platsliggandet, men för oss som sagt
Wiihiiiii!!!!
Hopp över hinder,
sitter som en smäck! Hee harkel, harkel (; DÄR är vi BRA!
Och!
Lyssna noga nu:
Jag fick sådant beröm för,.... KONTAKTEN!!!
((o:
Gissa om jag blev glad, Göran o Bea???
Inkallningen,
funkar också finfint.
-NIÑO-HIIIIIT!
Wroooooooooooom, brooooms skriiii sliiir vänd-smack-in-vidsidan-o-kontakt-meeeeeeeeeeed-MATTE!
Yes!
(((:
I like!
Linförighet o Fria följet,
har jag fått backa på,
eftersom vovven plötsligt fått för sig att gå för långt ut från mig och även lite före..
Fasen, det som gick så bra innan!
Kanske beror det på att jag råkat trampa honom på tassen med mina grova dyra kängor?,,,
men, som någon klok sa:
"-Det är färskvara, detta med lydnaden..."
Så sant, så sant...
kunde knappt sagt det bättre själv.
Vi fortsätter öva snabba lägganden för att sedan kunna sättta ihop det.
och sedan är det ... Ställandet...
En konstig "gren" inom Lydnadssporten... tycker jag.
Hunden ska liksom "frysa till is" mitt i ett fotgående,
It´s not easy, I tell you.
Hmmm... vet icke hur jag ska kunna lära honom det?
-Stååå!... manar jag...
inte fasen funkar det...
Inte på något vis...
Kommer säkert på nyckeln till slut. Polletten ska liksom trilla ner bara... den i mitt huvud alltså. Stackars Gråben, som har mig till förare, hade jag varit en slipad en, hade Pumin fattat galoppen long, long time ago!
Apporten,
tragglar vi på med hemma i köket o det går väl också bara sisådär... om man tänker positivt vill säga...
Trasslet vill mest klökas verkar det som när han får träbocken i munnen.
Så reser han sig upp o backar hela tiden.
Hmm...
ja ja vi har allt litta att fila på, så att säga, men skoj är det!
Vi övade Kvarsittande i grupp också förra veckan..
Vi satte hundarna,
kopplade loss o lämnade dem... när vi vänder oss om efter femtom steg sådär, utbrister träningskompisen jämte mig spontant:
-Kolla Niño!
så liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiten han é!
...
Alla tittar ! ! !
...
...
...
o sedan börjar vi skratta hejdlöst - i alla fall jag - för det ser ut så här!
-Well. well, grabbar! Harkel, harkel..
-Hänt nåt skoj på era gator sista veckan?
-"Nånna" nyinfyttade kalaspingletikar i era kvarter?
... ... ...
-Inte?..
-Vá ni e tysta boys...? Come on!
... ... ...
-Grr..
Ouuups! Svälj...
På jobbet,
finns för tillfället en vikarierande vaktmästare...
i kontoret bredvid mitt,
djupt nere i "Sankta Maria"... kulvertens fuktiga mörker, där färgen lossnar på väggarna, där de osaliga andarna dansar hambo om natten, DÄR ... har undertecknad sitt säte...
på gamla sinnessjukhuset i Helsingborg.
Jag är för tusan som hon, frun i Familjen Adams!
Blek, mager (nja kanske inte längre) o svarthårig... eller naturbrun som IcaMaxinyansen nr 682 heter.
Det är både lustigt och hemskt att se yrvädret till hund segna ner efter en lugnande dos subcutant...
Hemskt,
eftersom man inser hur hjälplös o utsatt han blir och också känner sig.
Lite komiskt,
eftersom hans särdrag så tydligt skiner igenom fast i "slowmotion"...
Han spanar långsamt,
men dock
ja ögonen går nästan runt i skallen eftersom han inte kan röra huvudet och så försöker hasa sig upp på sina bedövade sladdriga spagettiben... det går ju inte riktigt, men viljan finns tydligt där under ytan.
Man ska inte ge sig,
liksom...
Plåtarna skickas till SKK för bedömning, så får vi se hur det är sedan.
Har fått så fint nedtecknat från Lotta, Juni & Cola-matte om hur Röntgen-bedömningen benämns o vad den innebär!
Tackar så hjärtligt än en gång för det Lotta!
Vi har varit flitiga,
med hundträningen sista tiden,
jag o Niño.
Jajamensan.
Torsdagsgänget på klubben,
är sååå trevligt och det är uppriktigt skoj att hjälpa varandra.
Det inspirerar!
jag lär mig massor
får erfatenhet
o minsann,
ser man lite resultat, i alla fall.
Platsliggningen,
som ju varit en vånda minst sagt för vovven sedan ATTACKEN i våras, börjar kännas rikigt okej igen.
((o:
Det blir jag så glad för.
Nu,
lyckas Lurvtussen flera gånger att ligga kvar bortåt två minuter utan att resa sig, han lägger sig istället med hakan mot gräset mellan framtassarna... som vi övat. Sött!
Det går bäst,
när han får en ytterkant o det får han oftats - allt för att lyckas - men vi har även haft hundar på båda sidor med bra resultat.
Ingen,
blir så glad som jag för detta. (o:
Nu gäller det att öka avståndet lite i taget, jag har ju bara gått iväg en tolv steg ungefär...
det såklart för att Gråben ska klara det hela.
o jäääääääääääääädrar vad jag har belönat sedan!!!
Bollen-i-repet,
Vovvens allra käraste ägodel som få ting om alls några(?) i världen överträffar, o TJOHOOOOOOOOOOOflöjt!!! efteråt... Matte löper amok över apellplanen, dvs i mina mått mätt alltså... innebär kanske bara ett litet hepp! för andra, men huvudsaken är att Niño begriper skillnaden.
Ha,ha
ja de andra har skrattat,
eftersom det är a pice of cake för de flesta detta med platsliggandet, men för oss som sagt
Wiihiiiii!!!!
Hopp över hinder,
sitter som en smäck! Hee harkel, harkel (; DÄR är vi BRA!
Och!
Lyssna noga nu:
Jag fick sådant beröm för,.... KONTAKTEN!!!
((o:
Gissa om jag blev glad, Göran o Bea???
Inkallningen,
funkar också finfint.
-NIÑO-HIIIIIT!
Wroooooooooooom, brooooms skriiii sliiir vänd-smack-in-vidsidan-o-kontakt-meeeeeeeeeeed-MATTE!
Yes!
(((:
I like!
Linförighet o Fria följet,
har jag fått backa på,
eftersom vovven plötsligt fått för sig att gå för långt ut från mig och även lite före..
Fasen, det som gick så bra innan!
Kanske beror det på att jag råkat trampa honom på tassen med mina grova dyra kängor?,,,
men, som någon klok sa:
"-Det är färskvara, detta med lydnaden..."
Så sant, så sant...
kunde knappt sagt det bättre själv.
Vi fortsätter öva snabba lägganden för att sedan kunna sättta ihop det.
och sedan är det ... Ställandet...
En konstig "gren" inom Lydnadssporten... tycker jag.
Hunden ska liksom "frysa till is" mitt i ett fotgående,
It´s not easy, I tell you.
Hmmm... vet icke hur jag ska kunna lära honom det?
-Stååå!... manar jag...
inte fasen funkar det...
Inte på något vis...
Kommer säkert på nyckeln till slut. Polletten ska liksom trilla ner bara... den i mitt huvud alltså. Stackars Gråben, som har mig till förare, hade jag varit en slipad en, hade Pumin fattat galoppen long, long time ago!
Apporten,
tragglar vi på med hemma i köket o det går väl också bara sisådär... om man tänker positivt vill säga...
Trasslet vill mest klökas verkar det som när han får träbocken i munnen.
Så reser han sig upp o backar hela tiden.
Hmm...
ja ja vi har allt litta att fila på, så att säga, men skoj är det!
Vi övade Kvarsittande i grupp också förra veckan..
Vi satte hundarna,
kopplade loss o lämnade dem... när vi vänder oss om efter femtom steg sådär, utbrister träningskompisen jämte mig spontant:
-Kolla Niño!
så liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiten han é!
...
Alla tittar ! ! !
...
...
...
o sedan börjar vi skratta hejdlöst - i alla fall jag - för det ser ut så här!
-Well. well, grabbar! Harkel, harkel..
-Hänt nåt skoj på era gator sista veckan?
-"Nånna" nyinfyttade kalaspingletikar i era kvarter?
... ... ...
-Inte?..
-Vá ni e tysta boys...? Come on!
... ... ...
-Grr..
Ouuups! Svälj...
(Niño bröstar upp sig!)
-I´m Morris, you know, the great Pumi, man...
-Dont try mess with me...
I warn you...
... .. ...
-Dont try mess with me...
I warn you...
... .. ...
GRRR, Grrr igen!
OCH
BLÄNG BLÄNG!
...
Sväj!!!
... ... ...
-MATTE! HJÄÄÄLP mig!!!
-I want a Köttbulle!
...
Now!
OCH
BLÄNG BLÄNG!
...
Sväj!!!
... ... ...
-MATTE! HJÄÄÄLP mig!!!
-I want a Köttbulle!
...
Now!
* * *
På jobbet,
finns för tillfället en vikarierande vaktmästare...
i kontoret bredvid mitt,
djupt nere i "Sankta Maria"... kulvertens fuktiga mörker, där färgen lossnar på väggarna, där de osaliga andarna dansar hambo om natten, DÄR ... har undertecknad sitt säte...
på gamla sinnessjukhuset i Helsingborg.
Jag är för tusan som hon, frun i Familjen Adams!
Blek, mager (nja kanske inte längre) o svarthårig... eller naturbrun som IcaMaxinyansen nr 682 heter.
(I uppslagsverken står det... ett hospital för "sinnessjuka och obildbara sinnesslöa")
Förra fredagen,
frågade jag vaktis om han möjlitvis hade en Nokia-laddare att låna mig?
Hade glömt min egen i en utbildningssal. Ja egen o egen, ehh... det är om sanningen ska fram, sambons laddare jag drar runt på eftersom min (jobbets) råkade bli uppslukad av en utsvulten labbe (ja de är förresten alltid utsvultna...) vid namn Seventh Sign... alias Sigge, så man kan säga att undertecknad går i lånta fjädrar vad gäller mobilladdare at work...
hursomhelst,
hade vaktis just en sådan och jag fick låna den...
Ringde ett samtal o sedan lät jag luren ligga på skrivbordet med laddaren i för att det skulle få litta liv tillbaka i sig.
Efter allra högst en kvart, frågade vaktis:
-E du klar med laddaren, ELLER???
-Ehh,,, öhh jaaaa o här kommer den...ljög jag,
den var ju inte färdigladdad men begrep på tonen att det var hög tid att lämna tillbaka den till hans skrivbord, beläget c:a tre meter ifrån mitt.
Han proppade bestämt Nokialaddaren i sitt vägguttag o där låg den.
Till ingens nytta...
Ja, ja
sedan blev det helg med frid o fröjd
Måndag morgon,
möte på mitt kontor
min telefon ringer... jag svarar börjar slut-på-batteriet-signalen så jag proppar i vaktis-laddar-sladden (utan att fråga, han inte var där) för att kunna slutföra samtalet.
Sedan lägger jag min lur på hans skrivbord bredvid vår gemensamma skrivare och hälsar mina mötesdeltagare välkomna.
Samtidigt stegar vaktis in i sitt rum o gastar:
-Å vimms telefoun e dä som ligger HÄR???
- Ohh, ååhh, ehhh,,, jo det är min! harkel harkel det var ett samtal nyss... som höll på att brytas o då tänkte jag att ....
-DU FÅR VÄL FÖR FAN TA O SKAFFA DIG EN EGEN LADDARE!!!
...
...
...
Jag tog min omoderna blå Nokia-lur,
drog jag ur laddar-sladden,
gick tillbaka till mitt office o mitt möte
utan att säga ett enda ord till vaktmästarjäveln!
Bra gjort, av mig tycker jag själv. Annars ber man ju jämt om ursäkt för allt och håller bra relationer högre än smått strunt...
Kollega sa med överdrivet vänlig ton:
-Gooooomooorrronn gomååååårååååånnn! så log hon!
(o;
Asså,
sådant gör att jag mig orolig och jag får ont i magen,
ja det är det värsta jag vet - att bli illa bemött!
Idiot! tänkte jag, medan jag fullföljde mötet...
När jag blev ensam sa jag: -Jävla idiot! rakt ut i luften o det kändes bra kan ni tro.
I onsdags morse,
råkade jag o vaktis komma exakt samtidigt till jobbet...
Jag sa:
-Godmorgon!medan jag tänkte att det var själve faen också att vi stötte ihop... han började prata om hur kallt det blivit och att han minsann körde motorcykel till jobbet och det UTAN skinnställ...
En annan hummade med ... medan det i min tankebubbla ovanför huvudet stod:
-Håll Käften!
Igår,
kom jag till jobbet och vem stod i receptionen tror ni?
Jorrå, vaktis naturligtvis!
och jag förbannade inom mig att jag inte tagit bakvägen samtidigt som jag hejade glatt! (fyfarao vad jag är bra på att förställa mig)
Vaktis säger:
-Du,
jag har lagt en NOKIA-laddare på ditt skrivbord!
...
-Va?? svarade jag, har du?
-Javisst, nu har du så att du klarar dig! han lade på en belåten min.
-Men, jag har en egen, här i väskan! jag klappade o pekade på min väska... har hämtat den i salen där jag glömde den...
- Jahupp... sa vaktis.
-Men, nu har du en extra, om det behövs!
haha...
Jag tackade så hjärtligt o sa att det var mer än schysst av honom.
-Så snäll du är, avslutade jag med...
(det där sista bara kom, shit!)
Ha hahaaa...
frågade jag vaktis om han möjlitvis hade en Nokia-laddare att låna mig?
Hade glömt min egen i en utbildningssal. Ja egen o egen, ehh... det är om sanningen ska fram, sambons laddare jag drar runt på eftersom min (jobbets) råkade bli uppslukad av en utsvulten labbe (ja de är förresten alltid utsvultna...) vid namn Seventh Sign... alias Sigge, så man kan säga att undertecknad går i lånta fjädrar vad gäller mobilladdare at work...
hursomhelst,
hade vaktis just en sådan och jag fick låna den...
Ringde ett samtal o sedan lät jag luren ligga på skrivbordet med laddaren i för att det skulle få litta liv tillbaka i sig.
Efter allra högst en kvart, frågade vaktis:
-E du klar med laddaren, ELLER???
-Ehh,,, öhh jaaaa o här kommer den...ljög jag,
den var ju inte färdigladdad men begrep på tonen att det var hög tid att lämna tillbaka den till hans skrivbord, beläget c:a tre meter ifrån mitt.
Han proppade bestämt Nokialaddaren i sitt vägguttag o där låg den.
Till ingens nytta...
Ja, ja
sedan blev det helg med frid o fröjd
Måndag morgon,
möte på mitt kontor
min telefon ringer... jag svarar börjar slut-på-batteriet-signalen så jag proppar i vaktis-laddar-sladden (utan att fråga, han inte var där) för att kunna slutföra samtalet.
Sedan lägger jag min lur på hans skrivbord bredvid vår gemensamma skrivare och hälsar mina mötesdeltagare välkomna.
Samtidigt stegar vaktis in i sitt rum o gastar:
-Å vimms telefoun e dä som ligger HÄR???
- Ohh, ååhh, ehhh,,, jo det är min! harkel harkel det var ett samtal nyss... som höll på att brytas o då tänkte jag att ....
-DU FÅR VÄL FÖR FAN TA O SKAFFA DIG EN EGEN LADDARE!!!
...
...
...
Jag tog min omoderna blå Nokia-lur,
drog jag ur laddar-sladden,
gick tillbaka till mitt office o mitt möte
utan att säga ett enda ord till vaktmästarjäveln!
Bra gjort, av mig tycker jag själv. Annars ber man ju jämt om ursäkt för allt och håller bra relationer högre än smått strunt...
Kollega sa med överdrivet vänlig ton:
-Gooooomooorrronn gomååååårååååånnn! så log hon!
(o;
Asså,
sådant gör att jag mig orolig och jag får ont i magen,
ja det är det värsta jag vet - att bli illa bemött!
Idiot! tänkte jag, medan jag fullföljde mötet...
När jag blev ensam sa jag: -Jävla idiot! rakt ut i luften o det kändes bra kan ni tro.
I onsdags morse,
råkade jag o vaktis komma exakt samtidigt till jobbet...
Jag sa:
-Godmorgon!medan jag tänkte att det var själve faen också att vi stötte ihop... han började prata om hur kallt det blivit och att han minsann körde motorcykel till jobbet och det UTAN skinnställ...
En annan hummade med ... medan det i min tankebubbla ovanför huvudet stod:
-Håll Käften!
Igår,
kom jag till jobbet och vem stod i receptionen tror ni?
Jorrå, vaktis naturligtvis!
och jag förbannade inom mig att jag inte tagit bakvägen samtidigt som jag hejade glatt! (fyfarao vad jag är bra på att förställa mig)
Vaktis säger:
-Du,
jag har lagt en NOKIA-laddare på ditt skrivbord!
...
-Va?? svarade jag, har du?
-Javisst, nu har du så att du klarar dig! han lade på en belåten min.
-Men, jag har en egen, här i väskan! jag klappade o pekade på min väska... har hämtat den i salen där jag glömde den...
- Jahupp... sa vaktis.
-Men, nu har du en extra, om det behövs!
haha...
Jag tackade så hjärtligt o sa att det var mer än schysst av honom.
-Så snäll du är, avslutade jag med...
(det där sista bara kom, shit!)
Ha hahaaa...
Trevlig Helg gott Folk!
m
m
Kommentarer
Postat av: Helene, Wallander & Beck
Nu kan jag inte sluta skratta igen... och när jag läser högt för familjen så hör dom inte vad jag säger, och det beror inte på dialekten utan för att jag garvar hela tiden.
Vad roligt att det går så bra för er, börjar väl snart närma sig en anmälan tycker jag att det låter som. Vad skönt att platsliggningen går bra igen :-). Sug åt dig rejält av berömmet på er fina KONTAKT, det är du som gjort jobbet, Göran & Bea har bara lixom fått dig att förstå att den är viktig i alla moment.
Ha det gott & hälsa vaktis att det var hyvens gjort av honom att ge dig laddare (om inte han hade gjort det så hade jag skickat dig en). Du kanske skall baka en kaka och bara ställa på hans bord nästa gång du skall ha möte och se om han kommer inskrikandes då oxå eller bara mumsar i sig.
Kramizar
Postat av: skogsnuvan
Nu minns jag familjen Adams och hur jag önskade att jag såg ut som mamman hon som klippte av rosorna och behöll skälkarna. Klädde mig i svart polotröja och kammade mitt långa svarta hår och sörjde att jag inte var lika blek och skön. Det var en rolig serie egentligen och nu ser jag mer ut som en häxa så man får väl vad man önskar till slut. Kram på dig och hälsa brorsan
Postat av: marina
Vilken liten sötnos till hund! Kul att hitta hundintresserade bloggare.Du verkar hålla igång och träna lite. Fina bilder. Ha en bra kväll. :D
Postat av: skogsnuvan
Ser med glädje att du fått bort snöflingorna i alla fall
Postat av: Sara
Så spännande med röntgen, hoppas Skk skyndar sig nu ;)
Jätte roligt att läsa om eran träning, bra tränings kompisar är ALLT, du måste hälsa Bea från mig och Zappa :O)
Postat av: Annika
Alltid lika kul att läsa din blogg, fick mig ett riktigt gott skratt så här på morgonkvisten :) Vad duktiga ni är lurvtussen och du. Idag bär det av till Karlstad för att hälsa på sonen, han är inte riktigt lika långt borta som din!
Ha en bra Alla Helgons helg.
Kram
Annika, Frodoh & Jambo
Trackback
