En bit härifrån

ligger en minst sagt pompös tjugotals-villa.

Otroligt stor, överdådig och med nätta utropspriset nioochenhalvmiljon!

Varje jul,

fäster folket i huset en krans på sin ekport. Julkransen är så enorm att lagerkransen dalkullan hänger om Vasaloppssegraren ter sig som en ljusmanschett tillverkad av gröna piprensare i jämförelse.

Huset har massor av rum, salar o salonger. Vinkällare o öppna brasor. Kakelugnar, altaner, balkonger, terasser,... Allt i plural!

Utanför står naturligtvis ingen Skoda go-go utan MG s o Jaguarer.

Ja,ja
stort, flott o mycket ska det tydligen vara.

Märkligt

att syrran o jag klarade att dela rum under alla år hemma? Det rummet är så litet, så litet, så litet...

Men, man ska inte klaga, vi hade det bra på alla sätt o vis. Vi hade både skrivbord, garderob, stereoanläggning, två sängar och en fågelbur med undulaten Pigge i på våra 6 kvadrat.

Annat är det med sambon,
stackarn... som har en bror och två systrar. De bodde minsann bara i en tvårumslägenhet och för att klara ekonomin hyrdes vardagsrummet(!) ut till studenter på tekniskan.

Men de ska inte heller klaga tycker jag, för de växte upp med Beatles, vilket de alltid skryter om.

Annat var det också med en kollega,

hon har tio bröder (vilka lärde henne slåss) och en syster och alla var de var hungriga för jämnan!

När deras mor ropade:

-Maten är klar!
 ja då rusade alla, men fastnade i dörren i trappen eftersom alla-tolv-skulle-in-på-en-gång och när de äntligen vridit sig loss ja då hade fadern ätit upp allt! Han vá: - För fan hungrig, efter jobbet o ni kom ju aldrig när mor ropade!

Framför,
det pompösa huset här borta,

tornar en trappa, huggen i gigantska stenblock, upp mot trädgården.

En jättejärngrind krönt med stora blanka mässingsknoppar o franska liljor ger en tydlig Hit-men-inte-längre feeling. Stooort jättejättelås, säkerhetsanordningar larmdekaler röd blinkande blipdetektor och allt...Hitec liksom.

Innanför svartagrinden ståtar två vita lejonstatyer i polerad marmor på var sida av tunga ekporten, ja den med dörrkransen, ni vet.

Lejonen sitter på bakbenen med halvöppna käftar blottande kraftiga hörntänder. Ögonen blänger vasst, de ser allt hotfulla ut i mörkret med de stora gapen och sina kraftigt musklade bröst.

De tu, vars uppgift blivit att vakta niomiljonersvillan.

Lejonstackarna får sitta på sina poster i både ur och skur...

Ibland, har de varsin lustig hatt av snö och ofta klibbar ett löv fast över ögat på den ene och då liknar han kapten Krok, de sju havens skräck.

Niño the dog,

har självfallet noterat odjuren (intet går hans nos förbi som bekant) och han draaar i kopplet (alla hund-kurser till trots...) allt vad han orkar när vi närmar oss. Nästan framme ändrar vovven taktik och börjar istället smyyyga ja rent av halvkrypa framåt längs deras häck...
så ålar han upp på kollosaltrappan o kikar försiktigt in mellan gallerna. Vädrar, känner vittring, väääser , morrar sitt farligaste morr, det som kommer långt ner ifrån magens djup, lyfter framtassen och faller sedan ut i vrååålskäll mot ena lejonet! (det högra!)

-Vovovovovoovovvvvvvvvvvvvvvvvvvvvoooooooooooooooooouuuuuooooooov!
Grr!!!
Wov!!!
vovvov! ! !

vov!
Lurvtussen ser hel-galen ut där han tar i för kung o fosterland,
ställer sig på bakbenen gör han på välkänt Pumivis och då ser han precis likadan ut som den utskällde polerade stenstoden.

(Varulvslikt faktiskt, skulle göra sig på Halloween...)

...å fradgan skumar ur mungiporna medan ögonen skiftar i grönt o orange.. nä nu slirar jag! ursäkta, det sista var inte sant, men skäller som fan gör han i alla fall.

Tänker
att snart går väl något hemligt dyrt larm igång av allt gastskällande o då kommer kanske Hells Angels? milda makter... svälj...

Lejonet reagerar knappast.

Lövet som fastnat på lejonets öga lossnar i salta snålblåsten från sundet, singlar liksom likgiltigt ner på grusgången och Niño får en tom blick i retur av två stenögon.

-Nä,

nu vill jag hem och stjäla lite hushållsmedvurst, tänker vovven. Det är jag också bra på.

Nu, har han fått så han tiger den där, Kapten Krok. Inte för han brukar säga så mycket, men man vet aldrig...