Söndagen tillbringades på fantastiskt vackra Söderåsen...
Klåverröd
...i Vargadalen...
Visst låter det fint?
Hundaktiveringskursen hade en spårövningsdag.
Härligt, härligt att se vovvarna arbeta och göra det som de kan o vill av naturen. De ser ut att känna sig lyckliga o fria.
När man så sitter där i skogen sedan, med fika efter ett lyckat spår tillsammans med sin hund...-för man är verkligen tillsammans med sin hund närman spårar-  o fåglarna kvittrar omkring en, allt är grönt o vackert, hunden gräver o krafsar ner sig lite bland löven bredvid för att det ska vara lagom svalt o vilar helt avslappnad (nåja nästan) då är livet härligt att leva, det känns i hjärtat.
och
utställningsringar känns oändligt lååångt borta.
(o;
Kamma, kamma, kamma.
Klippa, polera, putsa...
Stressa, stressa...
o kamma lite till
...å så det sista...
 Uppskruvat stohej o halvt eller helt hysteriska hundägare som gastar på sina hundar.... Tält o burar skramlar omkring och man undrar i sitt stilla sinne vad allt går ut på egentligen?
ha ha nej det där är inte riktigt för mig.

Å andra sidan,
är det ju så att har man väl ställt ut - så vill man vinna!
Som sambon sa en gång vid en utställning då Nino "bara blev tvåa"  fik BIM istället för BIR:
-Jävla domare!
hahaha
enkelt eller hur.

CoachGöran,
skulle som avslutning på spår-söndagen lägga ett längre spår med apporter o spetsvinklar till sin hund - för att visa oss adepter hur det egentligen ska se ut - så han gav sig iväg inåt i skogen och försvann bakom ekarna medan vi stod kvar o pratade vid en liten stig..
Efter ett tag sa någon:
-Det var ett väldans långt spår Göran lägger...
Sedan snackade vi vidare... (hygglo)
Efter en timme ringer mobilen hos en av oss,... och det är Göran!!!
Han hade gått vilse!!!
o vi som var mitt uppe i en diskussion..
Ha haha
Den rutinerade o numera certifierade själv!
Lost!
-Stå stilla bara, sa vi och började ropa och tuta med bilarna men han kunde inte höra oss...
Ja ja så kan det gå.
Jag o Niño snokade upp honom en bit ut i en djupskogen i en djup ravin, dit hördes inte våra rop alls trots att det inte var långt borta... Skogen är mäktig, tät så det är lätt att förvilla sig... eller så beror det på att han är från Landskrona!
Vad vet jag.
Själv ville han inte alls erkänna att han var vilse .. bara lite ur spår...
(o;