Buuhääää
igår natt, åkte äldste sonen hem till Barcelona igen... snyft...
Men,
det har varit mer än härligt att få rå om honom en stund (o:
Nästa gång,
åker vi till honom. ((o: Vi väntar till tidig vår. Lyssna! hörde ni? -Vååår,,, smaka på det!
Tiden går fort hörrni, plötsligt är det nytt decenium!
Hur gick det till? Visst är tid är märkligt...

Gågna helgen,
har jag surfat hur många timmar som helst haha o sköööönt har det varit! Egen tid, tyst i huset.
Druckit gott te under tiden och surfet resulterade i sprudlande inspiration, nedtecknad och illustrerad på en hel A4 sida. Yes, yes och Hurra!
Vilka underbara sajter man kan hitta "där ute"...
Jag är INSPIRERAD!
Har varit på härliga långpromenader med Herr Gråben under ledigheten och han är sååå duktig, jajamensan, (för det mesta alltså...) när vi går längs stranden i stan.

Två "störningar" inträffade sist vi spatserade...

Fösta störningen,
en Snauzerflicka,,,
ooolalaaaa...
Gråben ställde direkt in siktet på fjällan, startade som skjuten ur en kanon och drog i pumirakethastighet mot lilla mustachprydda skönheten...
MEN!
...ångrade sig direkt och det med en tvärnit när jag morrade:
-Auhrrrgggrr!
Nu vet jag inte exakt HUR detta, mitt läte, stavas? men noterat är att det funkar! OCH! det är själva poängen. Kommunikation på vårat vis.. Visst ääär det härligt! (o:
Ingen har väl sagt att man måste prata swedish med vovvar höhö... förresten är Gråben Ungrare anyway!

Den stooore Pumimannen,
hukar sig liksom när han hör min (furir)stämma och stannar minsann upp! tror t.o.m att han LYSSNAR!
Lätet jag slänger mig med kommer, om jag inte missminner mig, från någon vass tillrättavisning hemma som liksom satt sig i alldeles rätt sekund,,,
det är min teori.
Inte behöver jag vara särskilt högljudd eller skarp i tonen heller utan det kommer mer som en väsning ... kvävt liksom...
lite westernreplikstuk på det hela...
ja, ja ni fattar hur jag menar(?)... jag SKA sluta... men liiite skoj det... jag o Clintan liksom...
eller Marlon Brando kanske? på äldre dar,,, Där har ni det! Brando var namnet! ja! ja! jaaa!
Nu fick ni fem rader extra bara för jag kom att tänka på det. Varsågoda!

Andra störningen,
en Amstaff,
med nithalsband och kamouflagedräkt (!)...Niño började stirra på honom och DÅ kom det från lilla mig!
-Auhrrrgggrr!
Trasslet kom av sig, tittade på mig o fick DIREKT en halv Frolic i munnen!
Svälj.
Sådärja! sedan gick vi glatt vidare!
Trallalalla ...
Japp, sådär gör vi när  Gråben är okopplad och det är skarpt läge!

Åter till det spirituella!
...igår började det...
spirituella anfallet alltså och det medan jag rev grön slang-gurka till en Tsatziki...
... lukten av gurka fick mig att tänka på den gången jag som liten flicka (som vanligt jaaa, jag veeet) fick glädjen att åka med en kompis-på-våran-gård till hennes mormor-på-landet. Ekeby... var det kanske?... strax utanför Helsingborg, det  kändes som vi for till världens ände i alla fall, som till ett annat land...
Stads-ungen Maria,
uppväxt på asfaltbeklädda bak-gårdar, bland sandlådor, skrotupplag o järnräcken...(Typ Entek faktiskt nu när jag tänker på det) fick chans att komma till landet...

Spännande var det, där på landet,
jag var själaglad,
samtidigt som jag höll på att kvävas av allt hö, gräspollen o alla söta kattungar...
Vi lekte, lekte och lekte... hoppade i höbalar, metade, tittade på grodor, kor och svalungar. Klättrade halvvägs till himmelen på gamla trä-stegar, låtsaskörde traktorer, skördetröskor o andra märkliga maskiner och kastade prick med sten på gamla fönsterrutor... (DET sista var jag bra på!)
Ingen trafik, bara fält, blommor o stoooora ytor överallt.
Vi blev bjudna på saft och sockerkaka av kompisens mormor, vid lilla fyrkantiga köksbordet. Vaxduken hade friluftsmotiv... män i brunrutiga kepsar kastade spö. Stora gröna gäddor drogs upp medan hundar och änder såg på.
En liten rund vit virkad duk låg ovanpå vaxduken och där var en präktig mörkt blålilablommande Sant Paula placerad. Köksklockan tickade över dörren och i stora-rummet slog ett annat ur sex dånande slag... kakan var himmelsk.
Haha, ja när jag tänker efter så är jag faktiskt mer eller mindre uppfödd på sockerkaka, blandsaft och ostsmörgåsar faktiskt...
När det var tid att åka hem igen, framåt kvällen,
packade vi in oss i en den lilla rödrostiga Fiaten och mormorn undrade om vi ville ha gurka från växthuset som färdkost?
Klart vi ville!
Å, vilken gurka hon kom med! Enorm. Har aldrig sett någon större faktiskt.
Hon skar två bitar vilka råkade bli ganska olika stora och hagalna jag som hade turen att välja först, valde... den största! (ja, vi hade sällan grönsaker hemma,,, pappa tyckte liksom att kaninerna kunde behålla sitt!)
Kompisens pappa skrattade åt mitt val, jag rodnade... skämdes för att jag roffat åt mig och gömde mig bakom min långa lugg medan jag sneglade på kompisens, i jämförelse, pyttelilla gurkbit...

Kompisens magre svarthårige Pappa Leif, rökte cigarrett i framsätet,
Röd Pince utan filter.
Gråvita rökslingor snirklade svävande och liksom ålade sig mot oss obältade ungar i baksätet.

Till en början,
var de vackra, rökslingorna, som orientaliska mönster hängde de förföriskt i luften... men strax förvandlades de till otäcka gubbhuvud, giftiga ormar och eldsprutande drakar som slickade sidorutorna med förfärliga tungor ...
Så länge som möjligt försökte jag undkomma drakarnas käftar o lågor genom att blåsa itu dem så de liksom exploderade. Ormarna klippte jag resolut av på mitten med fingrarna! och gubbhuvudena smällde jag på skallen med min stora runda gurkbit, så försvann de också.
Tro inte min modiga kamp i baksätet på Fiaten grundade sig på att jag ordentligt upplyst om nikotinets skadeverkningar, sådant hade jag aldrig hört talas om, nej jag var verkligen rädd för odjuren...

Plötsligt försvann magin,
slingorna övergick i en kompakt tjock dimma som fyllde hela skrotbilen.
Leif vevade ner rutan,
hängde med armbågen ut över dörrkanten och glödande aska flög in på mig där bak och landade på min älskade hemma-sydda blå kjol med rosa penséer!
Jag hatade honom, pappan...  Leif...
...därför han skrattade hånfullt
...därför han var så mager att han liknade en elaking i svartvita gangsterfilmer
...därför han hade en slemmig, rälig, svart, smal mustach.
Dessutom,
fes han öppet när jag var i deras lägenhet i stan, sådant var jag inte van vid, jag var rädd för honom helt enkelt. En opålitlig, skum typ som drack en hel halv flaska brännvin på lördagar, tömde allt, somnade och snarkande i sitt  vita nät-linne på vardagsrumssoffan med tomflaskan kvar i näven före Tipsextra!
Enda anledningen att jag stannade, var att kompisen hade skvivan Jag är en astronaut och till den dansade vi fram och tillbaka över en jättestor Wiltonmatta i gröna nyanser. Tvärs genom rummet, fram o tillbaka, hur många gånger som helst!
Det kändes som jag svävade.
/>
Vi satt i smoggen,
där bak i bilen,
kompisen och jag... knaprade gurka och dinglade med benen...
jag som inte ens klarade Helsingborg - Malmö enkel utan att bli kasta upp, blev åksjuk.
Gurkan växte i munnen och jag mådde bara mer o mer illa... mitt långa hår var som vanligt uppsatt av mamma -tottar med röda rosetter- några hårtestar klibbade i nacken och paniken kröp genom kroppen... till slut viskade jag blek till kompisen att jag måste kräka.
...
...
...

-Maria måste SPY!!!
skrek hon gällt till sin pappa.
Fan, fan, fan hur många gånger hade jag inte hört det?

...
alltid jag...
...

... som helst inte ville synas...
Dessutom tyckte jag ordet SPY var äckligt, vi sa alltid kräka i vår familj... Spy, var sådant fyllehundar och djur gjorde...

Fiat-tvärnit,
ut med huvudet o Urrrrk.
Stooora gurkbiten kastade jag efter i kräkpölen och där låg den, knappt halväten, medan vi rullade vidare... den försvann med avståndet som en grön prick bland sockerkaka o röd saft... 
Leif tände en ny cigarrett.
...
Röken tätnade igen...
...sedan dess har det varit svårt att äta gurka så där.